Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Johan Henrik Kellgren ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De skulle begge smälta hop till ett,
De i sitt Manhem skulle bo och bygga.
Väl sjöng han någon gång vid hofvets fester,
Det glada hofvets i kung Gustafs dar,
Der rosenskimmer låg på lifvet qvar,
Der allt af börd och skönhet samladt var,
Men snillet dock satt främst bland högtidsgäster.
Dock blefvo hofvets bojor honom tunga
Och åt dess glitter han sarkastiskt log;
Ty fri och lätt, som fogeln i sin skog,
Så sjöng han helst, så sjöng han tills han dog,
Sä hörs han ännu efter döden sjunga.
Ty ingen tid hans Löjen skall förglömma,
Och Nya Skapelsen — hvem mins ej den?
Der blommar ju vårt första Eden äu,
Slår upp sin port och vinkar oss igen
Att paradisiskt älska, le och drömma.
Hur tinnarne på detta tempel ’skina,
Som, vigdt åt konsten, der vid torget står!
Det svenska dramat firar der sin vår,
När Gustaf Vasa öfver scenen går,
Af Gustaf Adolf åtföljd och Kristina.
Men se, hvad scenförändring i minuten!
Hvad bådar denna trängsel, detta larm?
Der smyger brottet vid försåtets arm,
Der sipprar blodet ur en ädel barm,
Der bärs från scenen bort en konung skjuten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
