Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Erik Johan Stagnelius ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
monisk dallring. Ryckt ur famnen af sin älskade
barndoms-ö, sjöng han sedan till hennes minne:
Dig, väna Öland, prisar jag
I enslig ro vid lutans slag.
I lönnars skymning stod min vagga
Vid dina kusters silfverfragga.
Ljuft klingar skogens näktergal
I dina ekar sina qval,
Och mägtigt susa skaldedrömmar
I dina björkar, dina strömmar.
Här silfverlammen vid en å
I purpurfärgad väpling gå,
Och der, med svalkan i sitt sköte,
En mörkgrön skog gör ögat möte.
På fälten elfvor gå i dans,
Och Necken med sin gröna krans
Vid aftonstjemans tysta lågor
S’in harpa slår i bäckens vågor.
Ur ättehögens mörka famn
Sig reser mången stålklädd hamn}
Och kullarne af drakeld glimma
I nattens hemskefulla timma.
I skogens sköte vandraren
Hör festens sorl med bäfvan än
Från borgens mossiga ruiner,
Dem nattens måite stumt beskiner”.–-
Dessa sista verser leda särskildt vår
uppmärksamhet till de djupa intryck af folksägner
och folktro, för hvilka skaldens själ redan från
barndomen låg öppen. Förstärkning och på
samma gång en bestämdare rigtning erhöllo dessa
intryck sedermera, då han i faderns boksamling
gjorde bekantskap med de nordiska sagorna.
Också är det ur den Sturlesonska Eddan —
särskildt ur Bragaroedur eller Brages samtal — som
han hemtat ämnet till sin episka dikt ”Gunlög”,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
