Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Erik Johan Stagnelius ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Då för ett ögonblick dessa toner tyckas röra
vilddjurens hjertan, fortfar Orfeus:
/ helga qvinnor, hvarför så förfölja mig t
Vi dyrka samma gudom, blott med skilda namn.
Jag äfven tillber denna milda öfvermagt,
Som ljuft i rankans drufvor kokar purpurmust,
Att trösta sorgsna hjertan, lindra sjukas qval.
Tron mig/ En gud blott gifves, han må kallad bli
Apollon, Dionysos, egidskakarn Zevs.
Om magtens vigg han slungar från Olympens tron,
Admeti hjordar vaktar på Thessaliens fält,
Omdansas af satyr er vid cymbalers klang,
Han alltid är den ende, sanne guden dock.
Härvid infaller koren:
Du ljuger. Dionysos heter verldens gud.
Sedan Orfeus förklarat sig villig att deltaga i
offerfesten åt denne, föres han, oradansad af
Bacchanter, tills en helig lund, der gudens altare
är upprest. Offret begynner lyckligt, men, då i
det samma en surrande broms stinger
korförer-skans bröst, rusar hon som en furie mot Orfeus,
slungar mot honom sin tyrs, och hela koren
följer hennes exempel. Hur skalden än håller
sin lyra till sköld mot de rankbeklädda stafvarne,
ligger han snart sjelf ett blodigt offer vid
Dionysos’ altar. Denna sednare del af handlingen
förekommer endast i berättelse. Då man tadlat
detta och ansett, att sorgspelets slut derigenom
mattas, har man ej tillräckligt satt sig in i den
frihet från effekt-sökeri, som fordras af ett
skaldeverk i antik anda, och förbisett dettas olikhet
med den moderna tragedien, så väl i afseende
på framställning af individualitet och karakterer,
som i afseende på den tragiska upplösningen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
