Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Erik Johan Stagnelius ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hvar himmeln fins eller afgrunden, utah blott
frågar hvar den älskade fins. Utan honom är
himmeln glädjelös, med honom helvetets eld en
himmels gyllene gryning. Julia har i Albert
haft sitt allt; i andeverlden söker hon endast
honom. Guds moders armar sträckas
längtans-fullt efter henne: hon sträcker sina efter Albert.
Englar i silfvermoln bjuda henne till himlarne,
men hon frågar blott: är Albert der? Afgrunden
öppnar för henne sitt flammande gap: hon
störtar glad deri vid hans sida. Att ännu i
andeverlden vara, till kärnan af sitt väsen, en
fortsättning af hvad man varit här: icke der kunna
skiljas från sig sjelf, ännu mindre från hvad man
älskat högre än sig sjelf, och att, utan
oskiljaktig förening med detta ens andra, bättre jag,
evigheten icke har någon salighet att bjuda, eller
en sådan ens låter sig tänka för den ena, utan
att delas af den andra, — detta är den
genomgående tanken i denna andeverlds-scen. Den
motsäges visserligen af himmelska stämmor, som
uppmana till en högre rigtning af hjertats
oändliga kärlek och förebrående spörja:
Har Albert kallat verldarne ur natten,
t Besått med solar himlarne der nere?
Har Albert dött för dig i korsets qval?
men, hur det är, vill det dock förekomma som
lutade vågbalansen mellan himmel och afgrund
hela tiden afgjordt åt den sednares håll, och
som, hur vackert än englarne sjunga,
helvetes-andarne sjönge ännu mer bevekande, vare sig
i kör eller med ”soloröst till harpa”. De ha
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
