Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Erik Johan Stagnelius ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
/ Leende blommor, I menlösa små,
Omgrönskade vänligt af hopp!
Med tjusning å ny o jag skådar er gå
Likt stjernor ur mullriket opp.
0 sägen, hvad underbar känsla det år,
Som ömt till er fägring mig drar!
Med hjertat, som klappar försmäktande härf
Säg, blomma, hvad slägtskap du har!
Mig tyckes, som fordom jag ofta er sett
1 fjerran, i sällare trakt,
Som högre förtjusning l alla mig gett
Och blomstrat i skönare prakt. —
Han sjöng till vågorna, från ”Hafsstranden”:
På hällen, som badas af vågornas skum,
Jag ensam vill sitta, bedröfvad och stum,
Och långsamt i tårar försmälta,
Tills sjelf i en bölja förvandlad jag är
Och får med er stora, er svallande här
I oändliga rymder mig välta.
På detta sätt äro hans sånger öfver
naturföremålen alltid på samma gång utgjutelser ur
hans eget bröst, lika visst som de, i hvilka han
besjunger abstrakta ämnen, såsom ”Dygden”, ”Aran”,
”Skönheten”, ”Kärleken”, ”Dårskapen”,
”Uppoffringen”, ”Föraktet”, ”Saknaden”, ”Hoppet”, ”Hvilan”,
”Behaget”, ”Skaldekonsten”, ”ödet”. Äfven när
han, mer eller mindre, slår in på lärodiktens ton,
såsom i poemerna ”Idealismen”, ”Trosbekännelse”,
”Verldsförakt”, ”Menniskokärleken”, med flera,
fortfar vanligen hufvudstämningen att vara lyrisk.
Då alla dessa ämnen tillhöra den inre
åskådningens verld och således på diktens stora
allmänning äro tillgängliga för alla nationers skalder,
skulle det ej vara lätt att i Stagnelius, om han
iklädes en främmande språkdrägt, — och fullstän-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
