Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Före sin snara återflyttning till hufvudstaden,
förrättade han sedan min äldsta systers vigsel.
Om Vesterås icke länge fick behålla honom, kan
med skäl sägas, att det icke heller deraf gjorde
sig synnerligen förtjent. Borgerskapet satte sig
tidigt på tvären mot en hop nyttiga förändringar,
dem han inom stadsförsamlingen ville genomföra.
När han sedan i en förträfflig likpredikan öfver
en af stadens förnämsta handlande, tog till ämne:
»En rättskaffens borgersman» och på samma gång
naturligtvis äfven kom att skildra motsatsen, funno
sig köpmännen angripna till heder och ära, och
menade, att han pekat ut dem som schackerjudar
allesamman. Slika uttydningar fortforo hela tiden
nästan efter hvarenda af hans predikningar, och
föranledde en gång Wallin att yttra: »det är icke
mitt fel, om, när jag målar en syndare, de genast
känna igen sig». En annan sak väckte också stor
uppståndelse. Stadens borgmästare var en glad
och lustig Bacchi-broder, som gerna sjöng vid
glaset; för öfrigt en gammal ungkarl med många
barn, kopparfärgadt ansigte och en näsa, som
kunnat duga till krogskylt. På rådhuset hade han
sitt embetsrum på öfre botten och stadskällaren
på nedre; mellan dessa två lokaler var hans lif
deladt. En så jovialisk, om också föga
föredömlig, borgmästare kunde ej annat än ega en hel
skock af vänner. Dessa, och i främsta rummet
medlemmarne af den efter honom uppkallade
Georgs-klubben, blefvo högligen bedröfvade, när
han dog, och högligen förgrymmade, när i
tacksägelsen efter honom, Wallin låtit sig undfalla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
