Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
intet tvifvel, — med tiden bli något högst
utmärkt, jag skulle som författare göra mig ett
namn, skulle genom den högst egna
beskaffenheten af mitt hjerta bli ömsom gränslöst olycklig
och gränslöst lycklig; — ännu kände jag mig icke
sjelf, men han kände mig han, och besvor mig
nu vid allt hvad heligt var, att icke neka honom
min eviga vänskap. Låt oss — ropade han —
till symbol af vårt förbund, på gammalt
nordmannavis, blanda blod med hvarandra under denna
silfverhvita björk! — och nu letade han i alla
fickor efter sin pennknif, men den var glömd
hemma. Slutet blef, att vi från denna stund hade
stiftat ett fostbrödralag i lif och död, och vi skulle,
på hans förslag, i staden låta en dalkulla göra oss
hvar sin tagelring med inskrift : Den sjuttonde Maj.
Till första bevis på sitt uteslutande förtroende för
mig, yppade han nu för mig under
hemvandringen, hvad ingen dödlig förut fått veta, att han
älskade en ung flicka, som han hade sett uppe i
bergsbygden och som hette Charlotte. Hon hade
kastanjebruna lockar och en förtjusande växt,
hennes hy var ej fullt så bra, men hon hade fällt
tårar, när han en gång deklamerat några strofer
ur Tegnérs då nyss utkomna Axel. Och nu
fordrade han, till gengäld, att också jag skulle förtro
honom min älskades namn: att förtiga det för
honom nu, vore ett svek mot vänskapen. Jag
försäkrade honom, att jag tills dato icke hade något
namn att bikta, och att jag ännu aldrig varit,
hvad man kallar, kär. Men detta upptog han
mycket illa. »Du, — ropade han — du, som kan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
