Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
blifva mitt fasta bemödande. — Kunde jag blott
en qväll få föra dig omkring på den här varande
Assistentskyrkogården! Jag har aldrig sett döden
så skön förut. Grafvarne äro blott
blomsterbäddar, skuggade af träd, i hvilka näktergalar sjunga.
Det är ingen kyrkogård, det är en dödens park,
en de ajlidnas trädgård, der de bortgångne gömma
sina hjertan under blommor. Den är oändligt
vidsträckt, och man går vilse mellan de mest
rörande sinnebilder af kärlek och saknad. Man
tänker ej på, att det är grafvar, — blott en stilla
trädgård, full af älskande gestalter, som hänga
kransar på de sköna korsen, och vattna de
bort-flyddes minnesblommor med ljufva tårar. All
be-skrifning är matt på denna idealiskt blomstrande
förgård till Guds evighet. — Oförgätliga stunder
har jag der ensam tillbragt. — — — — —
2.
Dresden. Augusti.
–Måndagen den 27 juli lemnade jag
Köpenhamn, om bord på ångfartyget »Drottning
Maria», för att öfverresa till Tyskland. Färden
var högst angenäm, och hafvet lugnt som en
spegel, från hvars omätliga rymd tusen stjernor, vid
den inbrytande natten, sågo sina strålar återkastas.
Jag älskar så hafvet. Det gör mitt hjerta så godt.
Dess våg är så blå och dess svalka så skön. Det
har tusen dödar i sitt djup, och ofvan sig en
himmel så förtroligt hängd, som tyckes likasom luta
ned sig i böljan, för att hemta seglaren dit opp.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
