Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nom landet. Ur lagerskuggorna kring
Lundapar-nassen hördes ännu en gång »den fornes» stämma,
då vid midsommaren 1829 han i prokanslerns
ställe utdelade promotionstillåtelsen, och, i sångens
namn, räckte kransen åt Oehlenschläger. Då till
sekularfesten åt protestantismens konungslige
martyr hela Norden stämde sina lyror, kunde minst
hans vara stum. Ofta stämdes den ock vid
tillfällen, för svenska akademien betydelsefulla. Vid
toner från den sänktes Leopold i sin graf;
välljud af den helsade Agardh, Atterbom, Grafström
i akademien välkomna. Skönast klingade den på
akademiens femtioåriga minneshögtid i det
odödliga drottqväde, som, framfördt af Wallin, hördes
med hänryckning, och, så länge svenska språket
lefver, skall läsas med beundran.
Beklaga kan man ej nog, att efter afslutandet
af Frithiofs Saga ingen enda af skaldens planer
till större poetiska verk hann utföras, icke ens det
i Lund började poemet Helgonabacken bringas
till rätt fullbordan. Blott Kronbruden är ett stycke
af större omfång. Man ville nästan tycka, att,
hvad stort och skönt vår skald än frambragt, han
dock för konsten ej fullt gjort så mycket, som
naturen hade gjort för honom. Förklaringen måste
sökas i hans tidigt vacklande helsa, hans ofta
förstämda lynne, hans alltid åt flera håll splittrade
em betsverksamhet. För den senare redogör han i
ett af sina bref från östrabo, med följande
till-lägg: »Du ser, att jag har, eller, om du så vill,
tar mig mycket att göra med tj ensten. Jag vet,
att många af mina vänner, helst de vittra, klandra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
