Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Brännvinsbränningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Erland Larsson i Bärgsmanshyttan hade stor
brännvinstillvärkning ock särskild brännmästare. Själf var han dock
nykterhetsvän i så måtto, att han aldrig förtärde någon
spirituosa, lika litet som han tillät någon af husets medlemmar,
vare sig barn eller tjänare, att göra det. Hvad han sålunda
tillvärkade, fraktades till Kopparbärg, där det försåldes.
Härmed hafva vi icke sagt, att det uteslutande var i de
större gårdarna som brännvin tillvärkades. Nej, det brändes
i nästan hvarje gård, ock krog fanns på nära nog lika många
ställen.
En person, som bodde i Nora socken, berättar, huru det
gick till i hans ungdom, när man gjort en stadsresa ock därvid
på hemvägen, såsom seden var, skulle titta in i krogarna
utefter vägen. »När man då kom från staden, där man
naturligtvis till förfriskning förtärt ett par ’uddevallare’ ock allra
sist tagit ’färdknäppen’, var det först att titta in vid Björklund,
sedan vid Risbacken, därefter vid Born ock vid ’Sörgårdarna’ i
samma by ock slutligen vid Bärgsmanshyttan. Sedan», tillägger
vår man, »kunde man vara glad, om det gick för sig att krypa
på knä hem till gården.» Därvid är att märka, det afståndet
mellan Nora stad ock mannens hem var ungefär 1 mil, ock
att sålunda distanserna mellan de nämnda gårdarna, där
brännvin försåldes, voro mycket korta.
Det var så vanligt, att man fick köpa brännvin i hvarje
gård, att om någon förvägrades detta, följden stundom blef
svordomar ock skymford.
Huru allmän brännvinsbränningen var, kan man sluta däraf,
att i Elfbyttan, som är en af de största byarna, endast tvänne
gårdar funnos, där brännvin ej försåldes, ehuruväl äfven där
brännvinsbränning idkades. I Ringshyttan brändes i hvarje
gård, likväl endast till husbehof, ock sällan blef där något sålt.
Ingen, som kom ock ville köpa, nekades; icke ens det
späda barnet, som kom från ett hem, där man visste eller
kunde ana att knappast ett stycke bröd var att finna. Kunde
köparen ej anskaffa några pänningar för handeln, gick det lika
bra att byta sig till den starka varan för säd, potatis, jäst eller
något annat, som kunde användas vid bränningen. Mången
fattig torpare eller dagakarl, som blott hade en »jästakruka»,
lemnade gärna bort den för några supar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
