Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jakten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
På 1830-talet ock dessförinnan plägade man i bärgslagen
»hålla pilgrim», som det kallades, så snart pingst var inne.
Ordet »pilgrim» lär härleda sig från Peregrinus, som är namn
på 16 maj, ty på den dagen isynnerhet iakttog man den
egendomliga sed, som här nedan skall skildras.
Det var den tiden gott om vargar, som vilt härjade bland
kreaturen, när de därtill kunde komma i tillfälle. Afsikten med
hållandet af »pilgrim» var att skrämma bort bestarna från deras
gömställen. Hela hushåll gingo då ut i beteshagar, skogar ock
utmarker, medförande koskällor, lurar, pannor, bunkar ock
annat dylikt, som kunde användas för att åstadkomma ett
intensivt ock starkt buller. Man ringde med skällorna, blåste
i lurarna, »lullade» ock skrek efter bästa förmåga.
Hållandet af »pilgrim» blef liksom ett slags fästlighet, ty
vid dessa tillfällen medfördes alltid dryckesvaror såsom
muntrationsmedel, ock de framtogos, när man lupit sig trött.
En gång hade några karlar vid Lindes Garphyttan hållit
»pilgrim» i omnäjden. Dagen efteråt kommo några vargar
fram till Mårdshyttan, en af de närmaste byarna, ock refvo
därstädes en ko, som tillhörde en af byamännen. Dennes
hustru fick sedan kännedom om att Garphytteborna dagen
förut hållit »pilgrim», ock trodde hon, att de därmed hade
skrämt vargarna fram till Mårdshyttan. Man berättar, att hon
efter den betan blef förargad på Garphyttefolket ock att hon
aldrig riktigt kunde förlåta dem, det hon mistat sin präktiga ko.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
