Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
30
Pastorns åhörarinnor senterade godt hvar udden
var att finna i epigrammen, och själfvaste Kerstin
var förnöjd.
"Skref han bara elakheter?" frågade Kerstin.
"Nej, visst icke. Han skref också mycket
allvarliga saker, t. ex. ett långt ode om själens odödlighet,
om hvilket ni kunna göra er en föreställning
genom följande utdrag."
Pastorn läste:
Det är ej nog om ryktet alla munnar
vårt namn till hundra sekler bär.
Hvad tröst om vishet själf min ära högt förkunnar,
när jag i grafven stum och kall och multnad är?
Den oinskränkta makt, hvars värk naturen blifvit,
ett ädlare begär mig gifvit,
en drift att evigt säll bland andar vara till.
Den Gud utaf hvars nåd mitt hopp sitt ursprung tager,
han är ej evig om han mig bedrager,
om till en evig natt han mig fördöma vill.
"Han kunde också anslå en godlynt ton —
hans instrument var så rikt. Jag skall föredraga
en liten gåta af honom och så bedja er om
lösningen på den".
Och de lyssnade med spänd uppmärksamhet:
Jag är så älskvärd, jag, att ej en enda finnes,
som icke älskar mig, som icke är min vän.
Hvar en kan äga mig; jag utan möda vinnes,
när man förlorar mig jag säkert fås igen.
Fast Zefir tvingar sig att ingen älskling lida,
hon likväl ej för mig den minsta hårdhet bär,
och att jag ofta nog dess hjärtas älskling är,
det lär hon aldrig själf bestrida.
Att ålderdomen själf fram i sin sena höst,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
