Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Augustinus och hans Bekännelser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ställdt på yttre, wärldslig beräkning. Kwinnan for från
Milano tillbaka till Afrika med det heliga löftet att aldrig
tillhöra någon annan man. Sämre war det med Augustinus.
Han orkade icke ens wänta de twå åren på sin tilltänkta
äkta maka, utan inledde en ny förbindelse. Augustinus
försöker ingalunda förgylla upp den fula saken. —
Munkidealet har emellertid gjort Bekännelsernas
författare orättwis äfwen mot andra moment i hans tidigare
lif. Till exempel mot de med ifwer bedrifna studierna.
Icke att Bekännelsernas författare skulle sticka under
stol med den sällsynta studiebegåfning, som utmärkt hans
ungdomstid. Wisserligen framhåller han, i fjärde bokens
slut, att den icke på något sätt utgjorde något företräde
framför hans ringare kristna trosbröder. Men han har
nyss förut, icke utan ett omisskännligt wälbehag, riktigt
påtagligt skildrat den högst owanliga intelligens, hwarom han är
innerligt medweten, och som så lysande uppenbarat sig i hans
själfstudier. Man kan icke säga, att Augustinus underskattar
sin förmåga, men förwisso, på wissa ställen i Confessiones,
motiwen till studierna.
I dem fanns nog mer än begär efter wärldslig ära och
framgång, huru stor roll än äregirighet och fåfänga spelat
i Augustini lif. Det framgår af Augustini egna ord. De
utgöra en ofriwillig wederläggning af den åsikt, som hans
afgjorda skilsmässa från det som war tillrygga och hans
känslas och uttrycks styrka gifwit anledning till. Han
berättar, att han redan i sitt nittonde år fått genom Cicero
ett så starkt intryck af det allwarliga tänkandets och andliga
arbetets storhet, att han från den tiden, trots de swagheter
i karaktären, som plågade honom och hindrade hans själs
fria flykt, kan betecknas som en uppriktig sanningssökare.
Om sitt nittonde år skrifwer han: då “upptändes jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
