Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 9. Fri. Monnica. Hänryckning. Moderns död
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till ljus, från död till lif, hade genomborrat wår själ.
Deras bild trädde klar för wår blick, när wi fördjupade
oss i dem, den tog bort wårt sinnes tunga dwala och
hindrade oss att sjunka ned i afgrunden, den upptände
oss mäktigt, så att hwarje motsägelsens wind från “den
falska tungan“ endast ökade wår själs låga i stället för
att utsläcka den.
Då för ditt namns skull, som du helgat på jorden,
wårt beslut och löfte äfwen skulle hälsas med loford,
hade det warit skrytsamt att icke inwänta de nära
ferierna, utan lämna min offentliga och af alla
uppmärksammade werksamhet förut. Alla som sågo, huru
nära ledigheten wid winskörden war, måste då få mycket att
tala om min åstundan att wisa mig stor. Och hur kunde
jag wilja utsätta min hjärtesak för så många omdömen
och så mycket prat och låta “mitt goda warda försmädadt“?
Samma sommar började mina lungor icke längre
stå ut med min alltför ansträngande lärarewerksamhet.
Jag kände smärtor, som tydde på sjukdom i bröstet, och
förmådde icke tala högt och länge. I början oroade det
mig, ty jag såg mig nödsakad att sluta med min syssla,
eller, om jag kunde bli fullt återställd, åtminstone att
afbryta för någon tid. Men när jag fast beslutat att
“blifwa fri och besinna att du är Gud“ — du känner
det, min Gud — började jag rent af glädjas öfwer att
ha äfwen denna sanningsenliga ursäkt inför de människor,
som för sina barns skull aldrig unnade mig någon frihet.
Full af glädje häröfwer wäntade jag tåligt, tills tiden
war inne — tre weckor eller så — men det behöfdes
tapperhet att hålla ut, ty lusten, som förut hjälpt mig i
mitt dryga arbete, war borta, och jag hade behöft twinga
mig, om icke tålamodet trädt i stället för lusten. Någon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
