Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - A. Konkordieboken - III. Augsburgska bekännelsens Apologi - Trettonde artikeln. Om klosterlöften
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
322
AUGSBURG SKA BEKÄNNELSENS APOLOGI.
gifva livad vi äga utan den består i att icke vara girig och icke
sätta sin förtröstan på sina ägodelar, såsom David var fattig,
ehuru han var konung öfver ett rikt land.
Då alltså öfvergifvandet af våra ägodelar icke är något
annat än en blott människostadga, så är det ock en onyttig
gudstjänst. På ett orimligt sätt prisas denna i ett påfligt
dekret, som säger, att afsägelsen af alla våra ägodelar för Guds
skull är något förtjänstfullt och heligt samt vägen till
full-komligheten. Det är ock mycket farligt att på ett så måttlöst
sätt berömma något, som är oförenligt med det borgerliga lifvet.
Men Krist as kallar detta fullkomlighet (säga de). Nej, de
göra våld på bibeltexten, då de anföra den stympad.
Fullkomligheten består i det, som Kristus tillägger: Följ mig. Det
i ram ställes ett föredöme af lydnad i sin kallelse, men emedan
kallelserna äro olika, så gäller icke heller denna kallelse alla,
utan egentligen endast den person, med hvilken Kristus här
talar, Liksom Davids kallelse att styra riket eller Abrahams
kallelse att offra sin son icke skola af oss efterföljas.
Kallelserna äro personliga, liksom ock uppgifterna växla under
olika tider och för olika personer, men föredömet af lydnad
gäller alla. Den ifrågavarande ynglingen skulle ock hafva
vunnit fullkomlighet, om han hade trott på och åtlydt den till
honom ställda, kallelsen. Så består för oss fullkomligheten i
att med sann tro lyda hvar och en sin kallelse.
För det tredje. I klosterlöftena utlofvas kyskhet. Men
vi hafva förut på tal om prästernas äktenskap sagt, att man
icke genom några löften eller lagar kan från människorna
borttaga den naturliga lagen och rätten. Och emedan icke
alla hafva, återhållsamhetens gåfva, så hålla ock många för
sin svaghets skull detia löfte på ett erbarmligt sätt. Men
icke heller kunna några löften eller några lagar upphäfva den
helige Andes bud: För att undvika skörlefnåden hafve hvar
man sin hustru (1 Kor. 7: 2). Därför är detta löfte icke
1ül-låtligt för dem, som icke hafva återhållsamhetens gåfva, utan
för sin svaghets skull falla i synd. Om hela denna sak hafva
vi förut talat nog, och det är förunderligt, att våra motståndare,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
