Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - A. Konkordieboken - VII. Konkordieformeln - Del I. Kort sammanfattning - Första artikeln. Om arfsynden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
564
KONKORDIEFORMELN, I.
denna brist skulle likna en fläck i ansiktet eller färgen på en
vägg och sålunda lätt kunna af tvättas.
6. Likaledes att människans natur och väsen icke skulle
vara helt och hållet fördärfvadt, utan människan skulle ännu
hafva något godt i behåll, äfven med afseende på andliga ting,
såsom förmåga, skicklighet, duglighet eller kraft att i andliga
ting begynna (något godt), verka (något godt) eller medverka
därtill. i
7. Däremot förkasta vi äfven manikéernas11 falska lära,
att arfsynden skulle vara något väsentligt och själfständigt,
som satan ingjutit och inblandat i naturen, såsom då gift
blandas i vin.
8. Likaledes att icke den naturliga människan, utan
något annat och främmande i människan, syndar, hvarför icke
naturen, utan endast den i naturen förefintliga arfsynden kan
anklagas.
9. Vi förkasta och fördöma äfven såsom manikeisk
villfarelse läran, att arfsjoiden egentligen och utan all åtskillnad
skulle vara den fördärfvade människans själfva substans,
natur och väsen, så att emellan den efter fallet fördärfvade
naturen i och för sig och arfsynden ingen åtskillnad kunde tänkas,
eller dessa båda icke ens i tanken kunde hållas isär.
10. Af Luther kallas väl denna arfsynd »natursynd»,
»personsynd» och »väsentlig synd», men icke i den meningen
att människans natur, person eller väsen i och för sig och utan
någon åtskillnad skulle vara desamma som arfsynden utan i
afsikt att med dessa ord angifva åtskillnaden mellan arfsynden,
hvilken vidlåder människans natur, och cle öfriga synderna, som
man kallar verksynder.
11. Ty arfsynden är icke en synd, som sker genom
gärning, utan den vidlåder människans natur, substans och väsen,
så att äfven om aldrig någon ond tanke uppstege i den
fördärfvade människans hjärta, om intet fåfängt ord talades och ingen
ond gärning föröfvades, är naturen ändå fördärfvad genom
arfsynden, hvilken till följd af vår syndiga härkomst är oss
medfödd och är källan till alla andra synder eller till verksynderna,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
