Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historiska uppgifter och förklarande anmärkningar till Svenska kyrkans bekännelseskrifter - Den historiska anledningen till de särskilda bekännelseskrifternas uppställande, deras olika texter m. m. - Konkordieformeln och Konkordieboken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANLEDNINGEN" TILL BEKÄNNELSESKRIFTERNAS UPPSTÄLLANDE. 811
lar, så att hvarje artikel i förklaringen är en närmare
utredning af motsvarande artikel i sammandraget. Till formen
skilja sig de båda delarna därigenom att hvarje artikel i
sammandraget är uppställd i status conlroversiæ, d. v. s. själfva
tvistefrågan, samt affirmativa och negativa, medan
förklaringen i hvarje artikel gifver en sammanhängande framställning.
Artiklarnas ordningsföljd bestämmes i det stora hela af
uppställningen i Augsburgska bekännelsen, hvarvid naturligtvis
här de artiklar förbigås, angående hvilka ingen lärostrid inom
den lutherska kyrkan förekommit. Dessutom tillkomma ett
par nya artiklar.
De tolf artiklarna behandla: 1. Arfsynden (med
anledning af lärostriden mellan Flacius och Striegel). Flacius hade
i stridens hetta låtit förleda sig till påståendet, att arfsynden
efter fallet utgjorde människans substans och väsen. Striegel
hade häremot häfdat, att den vore endast något som hindrade
människans alltjämt goda väsens verksamhet, och särskild
anstöt hade han väckt genom jämförelsen med det magnetiska
järnet, som genom bestrykning med hvitlökssaft hindras att
utöfva sin dragningskraft. 2. Den fria viljan (emot
synergis-terna). Redan i 18 artikeln af den år 1540 utgifna upplagan
af Augsburgska bekännelsen, den s. k. Augustana variata, hade
Melanchton begagnat uttryck, hvilka kunde tydas så, som om
han ville lära, att vid människans omvändelse hennes naturliga
fria vilja kunde därtill medverka. Detta lärde äfven
Melanchton senare uttryckligt, och till denna åskådning anslöto sig
bl. a. Major, Eber, Crell, Pfeffinger och Striegel. 3. Trons
rättfärdighet inför Gud (med anledning af striden mellan
Osi-ander och Stancarus). Frågan gällde enligt hvilkendera af
sina båda naturer Kristus är vår rättfärdighet. Osiander hade
svarat: enligt den gudomliga naturen, som med sin
väsensrätt-färdighet innebor i den troende. Stancarus däremot hade
svarat: enligt den mänskliga naturen, emedan Herren blott till sin
mänskliga natur lidit och dött. Konkordieformeln gör
häremot gällande, att hela Kristus i enheten af sina båda
naturer är vår rättfärdighet. 4. Goda gärningar (mot å ena sidan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
