Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Augsburgiska Bekännelsen - Sjunde missbruket (28:e art.). Att biskoparne sammanblandat predikoämbetet och det världsliga regementet m. m. - Beslut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
48
Augsburgiska Bekännelsen. Beslut. 48
hos dem, som på det flitigaste
försvara stadgarna. Ingen kan
ock tillfredsställa samvetena, med
mindre den lindring iakttages, att
vi veta det sådana stadgar skola
hållas i den meningen, att det icke
besvärar samvetena, om sådana
stadgar affiägges.
Biskoparne kunde ock behålla en
laglig hörsamhet, om de allenast
icke yrkade därpå, att man skulle
hålla de stadgar, som utan synd
icke kunna hällas. Men nu
förbjuda de prästerna äktenskapet
och upptaga ingen uti sin
församling, utan att han tillförene har
försvurit sig icke vilja predika den
rena evangeliska läran. Våra
församlingar begära icke, att
biskoparne med deras äras och
myndighets förminskande skola åter
upprätta frid och enighet, änskönt
goda herdar och lärare borde
sådant göra; utan de begära allenast,
att de måtte blifva förlossade från
denna otillbörliga börda, hvilken
nyligen är uppfunnen och emot
den allmänneliga Guds församlings
sedvana antagen. I begynnelsen
hafva några stadgar till äfventyrs
haft rimliga orsaker, hvilka icke
stämma öfverens med de
efterkommande tiderna. Det är ock
uppenbart, att några stadgar äro
af okunnighet antagna. Därföre
tillhör det biskoparnes mildhet att
nu lindra dessa stadgar, eftersom
en sådan förändring icke skadar
Guds församlings enhet. Ty många
människostadgar äro af själfva
tiden förändrade, såsom den gamla
kyrkolagen vittnar. Men om man
ingalunda kan utverka, att de
stadgar varda uteslutna, hvilka man
icke kan hålla utan synd, måste
vi efterfölja apostlarnes regel,
som befaller, Apostlagärn. 5, att
man mera skall lyda Gud än
människor.
Petrus förbjuder i första episteln,
5 kap. biskoparne att utöfva
herradöme och världsligt välde i för
samlingen. Men nu varder icke
det påyrkadt, att biskoparne skola
beröfvas sitt herradöme, utan det
allena blifver begärdt, att de ville
lida, att evangelium må blifva
rent predikadt och förkunnadt,
och att de ville lösgifva några få
stadgar, hvilka icke kunna hållas
utan synd. Men om de sådant
ingalunda vilja efterlåta, må de
själfva betänka, huru de kunna
göra Gud räkenskap därför att
de med sin hårdnackenhet hafva
gifvit orsak till afsöndring.
Beslut.
Dessa äro de förnämsta artiklar,
om hvilka synes vara oenighet.
Ty änskönt man har kunnat tala
om flera missbruk, hafva vi
likväl för att undvika vidlyftighet,
allenast uppgifvit de förnämsta,
af hvilka man lätteligen kan döma
om de andra.
Det har varit stora klagomål
öfver aflatsbref, pilgrimsresor och
missbruk af bannlysning;
församlingarna äro uti mångahanda måtto
hånade och plågade vordna af
dem, som på biskoparnes vägnar
förestodo dem.
Det har ock varit oändliga trätor
emellan kyrkoherdarne och
munkarne om den rätt de halva till att
förestå församlingen, om
skriftermål, begrafningar, likpredikningar
och andra sådana saker, om hvilka
vi icke hafva talat, på det att hvar
och en må det, som förnämligast
är i denna sak och nu är
korteligen framställdt, dess bättre
förnimma. Icke heller är här något
sagdt eller skrifvet någon till
för-smädelse, utan man har allenast
uppräknat de stycken, om hvilka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
