Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den Augsburgiska Bekännelsens Apologi eller Försvarsskrift - II. Om rättfärdiggörelsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bekännelsens Apol. el. Försvarssky. II. Om rättfärdiggörelsen. fc3
godt är för Guds skull. Denna
skadliga mening, emedan den
naturligen smickrar människorna,
har uti församlingen åstadkommit
och förorsakat många missbruk
och falska gudstjänster med
klosterlöften, mässans missbruk och
flera fåfänga stadgar, af hvilka en
uttänkt ett, en annan ett annat.
Och på det förtröstan uppå sådana
gärningar mer och mer
underhållas och styrkas måtte, hafva
de föregifvit, att Gud nödvändigt
gifver sin nåd till dem, som
sådana verk och gärningar göra,
icke som vore han därtill tvungen,
utan emedan det är en sådan
ordning, som Gud icke öfvergifver
eller förändrar.
Under denna falska mening ligga
många stora och skadliga
villfarelser förborgade, hvilka det vore
alltför långt att här uppräkna. Det
allenast må den förståndige
läsaren betänka, att om denna är den
kristliga rättfärdigheten, hvad
åtskillnad är då emellan filosofien
och Kristi lära? Om vi syndernas
förlåtelse förtjäna med dessa våra
gärningar, hvad gör då Kristus?
Om vi genom förnuftet och
förnuftets gärningar kunna rättfärdiga
varda, hvartill behöfva vi då
Kristus och den nya födelsen? Och
genom dessa skadliga meningar
är nu saken så vida kommen, att
många begabba oss, som lära, att
man en annan rättfärdighet än den
filosofiska söka måste. Vi hafva
hört några predikanter, som uti
sina predikningar ej det ringaste
hafva talat om Kristus och hans
heliga evangelium utan endast om
Aristoteles sedelära. De foro icke
heller vilse, om det är sant, som
våra motståndare försvara. Ty
Aristoteles har på sin tid om de
utvärtes sederna så klokt och
förståndigt skrifvit, att man då intet
mera därom kunde fordra och
åstunda. Vi finna ock sådana
böcker, uti hvilka några Kristi
språk med Sokrates, Zenos10 och
andras utsagor jämförda varda,
liksom vore Kristus därtill
kommen, att han några lagar utgifva
skulle, genom hvilka vi syndernas
förlåtelse skulle förtjäna och icke
af nåd genom hans dyra förtjänst
och förskyllan undfå. Fördenskull
om vi våra motståndares lära
antaga, att vi genom förnuftets
gärningar syndernas förlåtelse och
rättfärdiggörelsen förtjäna, så är
nu ingen åtskillnad emellan den
filosofiska, eller åtminstone den
fariseiska, och den kristliga
rättfärdigheten.
Ehuru våra motståndare, på det
att de icke alldeles måtte gå
Kristus förbi, fordra en historisk
kunskap om Kristus och tillägna
Honom, att han förtjänt, att oss
en habitus, skicklighet eller
färdighet, måtte gifven varda eller,
såsom de själfva kalla densamma,
den första nåden, hvarmed de
förstå en kraft eller böjelse, som gör
oss skickliga att lättare älska Gud;
så är det dock ganska ringa, som
de tillägna denna färdighet, ty de
föregifva och dikta, att viljans verk
är af enahanda art, så väl förr
som sedan denna färdighet gifven
eller tillkommen är. De föregifva,
att viljan kan älska Gud, men den
tillkomna färdigheten uppmuntrar
och böjer henne, att hon
detsamma desto hellre och villigare göra
må. Denna färdighet föregifva de,
att man först måste förtjäna genom
förutgående förtjänster, sedan
påstå de, att man genom lagens
gärningar densamma färdighetens
tilltagande och förökande, ja, ock det
eviga lifvet måste förtjäna.
Sålunda begrafva de alldeles Kristus,
på det människorna icke må hålla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
