Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den Augsburgiska Bekännelsens Apologi eller Försvarsskrift - II. Om rättfärdiggörelsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bekännelsens Apol. el. Försvarssky. II. Om rättfärdiggörelsen. fc3
tuktomästare»*, och: »lagen är satt
för de orättfärdiga»**. Ty Gud
vill genom en utvärtes tukt och
aga tysta och tillbakahålla dem,
som köttsliga äro, och till att
bibehålla densamma agan har han
utgifvit sin lag samt förordnat
lärare, öfverhet och straff. Denna
utvärtes rättfärdighet kan förnuftet
af egna krafter någorlunda
åstadkomma, änskönt det ofta af den
naturliga svagheten öfvervunnet
varder och djäfvulen retar och
drifver till uppenbara synder och
laster. Och ehuruväl vi denna
förnuftets rättfärdighet gärna dess
lof och beröm tillägna, ty den
för-därfvade naturen har ingen bättre
eller större förmån, så att
Aristoteles säger rätteligen, att hvarken
aftonstjärnan eller morgonstjärnan
äro dagligare och skönare än
rättfärdigheten är; ja, ehuru Gud
bekröner henne äfven med
lekamliga belöningar; bör hon dock
ingalunda så berömmas, att Kristus
därigenom vanhedrad och
försmådd varder.
Ty det är falskt, att vi genom
våra gärningar syndernas
förlåtelse förtjäna.
Falskt är ock det, att
människorna för Gud rättfärdiga
räknade varda för förnuftets eller den
utvärtes rättfärdighetens skull.
Falskt är ock det, att förnuftet
kan af egna krafter öfver allting
älska Gud och Guds lag hålla,
nämligen att rätteligen frukta Gud,
rätteligen förlita sig fast på, att
Gud bönhör, att vilja lyda Gud
uti döden och andra Guds
ordningar, icke begära hvad en
annan tillkommer eller äger med
mera sådant, änskönt förnuftet de
utvärtes gärningarna göra kan.
Falskt är ock det och emot Kris-
tus försmädligt, att de människor
icke synda, som göra Guds bud
utan nåden.
Till denna vår rätta menings
och läras bestyrkande hafva vi
många kraftiga vittnesbörd, ej
allenast af den heliga skrift utan ock
af kyrkofäderna. Ty Augustinus
talar vidlyftigt emot pelagianerna
och visar klarligen, att nåden icke
varder oss för våra förtjänsters
skull gifven. Och uti sin bok om
naturen och nåden säger han: »Om
vår naturs kraft och förmåga
genom den fria viljan gör tillfyllest
till att veta, både hum man lefva
skall och huru man rätteligen kan
lefva, sä är Kristus visserligen
fåfängt för oss död, och dä
behöfver man icke förarga sig öfver
Kristi kors. Hvarföre må jag då
icke klaga; jag må sannerligen
ropa och klaga öfver dem af en
hjärtans kristlig medömkan och
säga ined Paulus: I hafven mist
Kristus, I som genom lagen viljen
rättfärdiga varda, och I ären
fallna ifrån nåden (Gal. 5: 4); ty I
veten eller kännen icke den
rättfärdighet, som för Gud gäller, utan
söken eder egen rättfärdighet
upprätta, varande icke den
rättfärdighet, som för Gud gäller,
under-gifna; ty såsom Kristus är lagens
ände och fullbordan, sä är han
ock den fördärfvade mänskliga
naturens Frälsare och saliggörare,
hvar och en till rättfärdighet, som
tror»***. Och Joh. 8: 36: »Örn Sonen
gör eder fria, så ären I rättsligen
fria».
Fördenskull kunna vi icke
genom förnuftet ifrån synderna
befriade varda och syndernas
förlåtelse förtjäna. Och uti
Johannes 3: 5 står skrifvet: » Utan en
varder född af vatten och anda, kan
Gal. 3: 24.
1 Tim. 1: 9. *** Rom. 10: 3, 4.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
