Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den Augsburgiska Bekännelsens Apologi eller Försvarsskrift - II. Om rättfärdiggörelsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bekännelsens Apol. el. Försvarssky. II. Om rättfärdiggörelsen. fc3
löftet fast blifva för all säden»*.
Ty han känner väl, att löftet icke
kan emottagas utan genom tron;
hvarföre han ock sinsemellan
jämför och sammanknippar löftet och
tron, så att det ena alltid har
afseende på det andra. Ehuruväl
det är lätt att döma, hvad tron är,
om vi vår apostoliska
trosbekännelse skärskåda, hvarest jämväl
denna artikeln: Jag tror på
syndernas förlåtelse, står uttryckligen
utsatt. Fördenskull är det icke
nog, att man tror, att Kristus är
född, har lidit och är uppväckt,
så framt vi ock icke denna
artikeln tillägga, som är den
evangeliska historiens syftemål: Jag
tror på syndemas förlåtelse. Till
denna artikel bör ock allt det
öfriga hänföras, nämligen att för
Kristi skull och icke för våra
gärningars skull varder oss
syndernas förlåtelse af nåd skänkt och
gifven. Ty hvad hade det varit
nödigt, att Kristus skulle lör våra
synder utgifven varda, om våra
förtjänster kunde för våra synder
tillfyllestgöra.
Fördenskull så ofta som vi tala
om den rättfärdiggörande tron, så
skola vi veta, att dessa tre stycken
äro där tillsamman, nämligen löftet,
nåden och Kristi dyra förtjänst
såsom en lösepenning och
försoning. Löftet anammas med tron,
nåden utesluter våra förtjänster
och gifver tillkänna, att
välgärningen varder oss allenast af blott
nåd och barmhärtighet tillbjuden,
och Kristi förtjänst är
lösepenningen, ty det bör vara någon
viss försoning för våra synder.
Skriften beder ofta om nåd och
barmhärtighet. Kyrkofäderna säga
ock ofta, att vi genom barmhär- j
tigheten saliga blifva. Därföre, så I
ofta som man talar om
barmhärtigheten, bör man veta, att tron
där fordras, som löftet om
barmhärtigheten undfår och anammar.
Och åter, så ofta som man talar
om tron, så vilja vi ock därmed
förstå objectum eller föremålet,
nämligen den utlofvade nåden och
barmhärtigheten. Ty tron gör oss
icke därföre rättfärdiga eller saliga,
som vore hon i sig något
förträffligt verk, som kunde något
förtjäna, utan därföre allenast, att hon
den utlofvade barmhärtigheten
omfattar och anammar.
Denna gudstjänst, denna
gudsdyrkan varder synnerligen här och
där hos profeterna och i
psal-mernaprisad och berömd, där dock
lagen icke lär om syndernas
förlåtelse af nåd. Men fäderna i det
gamla testamentet hade likväl
förnummit löftet om Kristus, och att
Gud för Kristi skull ville förlåta
synderna; hvarföre när de
förstodo, att Kristus skulle blifva en
betalning eller försoning för våra
synder, så visste de strax, att våra
gärningar kunde icke vara af det
anseende eller värde, att de oss
med Gud skulle kunna försona.
Därföre anammade de och
omfattade med tron Guds nåderika
barmhärtighet och syndernas
förlåtelse äfven såsom de heliga uti
nya testamentet. Häraf kommer
det, att orden nåd, tro och
barmhärtighet ganska ofta uti
psalmerna och hos profeterna upprepade
varda, såsom här: «Om du Herre
vill tillräkna synderna, Herre, ho
kan blifva bestånd ande*’**? Här
bekänner David sina synder och
åberopar icke sina egna gärningar
eller förtjänster. Han tillägger ock:
♦ Ty när dig är förlåtelse, att man
skall frukta dig.« Här finner han
* Rom. 4: 16. ** Psal. 130: 3, 4, 5.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
