Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den Augsburgiska Bekännelsens Apologi eller Försvarsskrift - III. Om kärleken och lagens fullbordan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Belt. Apol. el. Försv. III. Om kärleken o. lagens fullbordan. 109
mas genom tron, såsom Johannes
säger: »Den som icke tror Gud,
han gör honom till en ljugare;
ty han icke trodde det vittnesbörd,
som Gud vittnade om sin Son.
Och det är vittnesbördet, att Gud
oss gifvit har det eviga lifvet; och
det lifvet är i hans Son. Den
Sonen har, han har lifvet, den icke
har Guds son, han har icke
lifvet»*. Och Kristus säger: »Om
Sonen gör eder fria, så ären I
rättsligen fria»**. Och Paulus:
Genom honom hafva vi ock en
tillgång till Gud, och tillägger strax,
genom tron ***. Därföre
anammas löftet om syndernas förlåtelse
och rättfärdigheten genom tron
på Kristus, och vi varda så för
Gud rättfärdiga hvarken af
förnuftet eller af lagen. Detta är så
klart och så uppenbart, att vi
billigt må förundra oss, att våra
motståndares galenskap är så stor,
att de vilja härom tvifla. Det är
ock lätt att visa, att emedan vi
icke för Gud rättfärdiga varda af
lagen utan af löftet, man måste
nödvändigt tillägna tron
rättfärdiggörelsen. Hvad kan man ock
säga häremot, så framt icke någon
vill hela evangelium och Kristus
hel och hållen afskaffa? Kristi ära
varder desto större och härligare,
när vi lära, att vi honom såsom
vår rätte medlare och
försonare uti rättfärdiggörelsen behöfva.
Gudfruktiga samveten finna ock
uti denna lära den ymnigaste tröst
och hugsvalelse, nämligen att de
böra fast och stadeligen tro, att
de för Kristi skull halva en mild
Fader och icke för vår
rättfärdighets skull, och att Kristus hjälper
oss, att vi ock kunna hålla lagen.
Våra vedersakare beröfva
försam-1 ngen allt detta goda, enär de för-
kasta och alldeles vilja utplåna
läran om trons rättfärdighet. Vakte
sig fördenskull alla lromma och
gudfruktiga själar, att de icke
samtycka till våra motståndares
ogudaktiga råd; t}- uti deras lära om
rättfärdiggörelsen nämnes ej det
ringaste om Kristus, huru vi böra
ställa honom emot Guds vrede,
liksom kunde vi öfvervinna Guds
vrede genom kärleken eller älska
Gud, så länge han öfver synden
vred och onådig är. Därtill så
lämnas våra samveten i ovisshet;
ty om de därföre skola tro, att de
hafva en nådig Gud, emedan de
älska och tro sig kunna hålla
lagen; så måste vi nödvändigt
alltid tvifla, om vi hafva en nådig
Gud; ty antingen förnimma de icke
denna kärlek, såsom våra
motståndare bekänna, eller förnimma
de densamma vara ganska liten
och ringa och finna mycket oftare,
att de öfver Guds domar
förtör-nas, som den mänskliga naturen
med många förskräckliga
vedervärdigheter hemsöker, med detta
lefvernets vedermöda och den
eviga vredens förskräckelser m. m.
När skall fördenskull samvetet
blifva nöjdt, när skall det
tillfreds-ställdt varda? När skall det älska
Gud uti detta sitt tvifvelsmål, uti
dessa förskräckelser? Hvad är
denna lagens lära annat än en lära,
som för till förtviflan? Och må
någon af våra motståndare stiga
fram, som undervisar oss om
denna kärlek, huru han själf älskar
Gud. De förstå sannerligen icke
hvad de säga. Ordet kärlek hafva
de ofta uti munnen men förstå det
icke mera, än väggen förstår
rösten, som hon med genljud
tillbaka-gifver. Deras lära är så förvirrad
och förmörkad, att hon tillägnar
* 1. Joh. 5: 10, 11. 12. ** Joh. 8 3o. Rom. 2: 5.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
