Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den Augsburgiska Bekännelsens Apologi eller Försvarsskrift - VIII. Om människostadgarna i församlingen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
186 Bel?.. Ap. el. Försv. VIII. Om människostadgarna uti för saml.
otaliga vittnesbörd, så väl af den
heliga skrift som af fäderna; men
som vi tillförene hafva talat
ganska mycket härom och man icke
behöfver flera vittnesbörd för den,
som vet hvarföre Kristus är oss
skänkt vorden, som vet, att
Kristus är försoningen för våra
synder, så låta vi därmed vara. Esaias
säger: »Herren kastade allas våra
synder uppå honom» *. Våra
motståndare lära tvärt emot, att Gud
kastar allas våra synder, icke på
Kristus utan på våra verk och
gärningar. Och det lyster oss icke
att här säga, hurudana gärningar
de erfordra. Vi förnimma, att ett
förskräckligt påbud är emot oss
uppsatt, hvilket än mera skulle
förskräcka oss, om vi hade att
strida om några tvifvelaktiga eller
ringa ting. Nu, emedan våra
samveten förnimma, att den
uppenbara sanningen af våra
motståndare fördömes, hvars försvar är
för församlingen nödigt och
därjämte utbreder Kristi namns pris
och lof; så förakta vi lätt världens
förskräckelser och vilja med
frimodigt sinne gärna fördraga, om
vi något för Kristi namns ära och
församlingens nytta lida måste.
Ho skulle icke glädja sig, att han
finge dö under bekännandet af
dessa artiklar, nämligen att vi
bekomma syndernas förlåtelse
genom tron, af nåd för Kristi skull,
och att vi icke förtjäna syndernas
förlåtelse genom våra verk och
gärningar? De gudfruktigas
samveten skola icke eljest hafva någon
nog fast tröst och hugsvalelse emot
syndens och dödens
förskräckelser och emot djäfvulen, som retar
och lockar till förtviflan, om de
icke veta, att de böra fast och
stadigt tro, att de af nåd för Kristi
skull hafva syndernas förlåtelse.
Denna tro uppehåller och
lefvan-degör våra hjärtan uti den grufliga
förtviflans kamp och strid.
Därföre är detta en sak, som
är väl värd, att vi för dess skull
icke sky någon fara. Låt dig icke
af det onda öfvervunnen varda
utan gå tvärtom frimodigt fram,
eho du är, som vår bekännelse
bifaller, när våra motståndare söka
att med förskräckelser, plågor och
lifsstraff beröfva dig en så stor
tröst och hugsvalelse, som för
hela församlingen uti denna
artikel framställd är. Den som söker
skall nog finna vittnesbörd af den
heliga skrift, som styrka hans
hjärta. Ty Paulus ropar med hög
röst, som man plägar säga, Rom.
3 och 4, att synderna varda
förlåtna af nåd för Kristi skull.
Därföre, säger han, att vi varda af
tron rättfärdigade och af nåd, på
det löftet må fast blifva **. Han
vill säga, att om löftet om Guds
nåd berodde på våra verk och
gärningar, så vore det icke att
lita på. Om syndernas förlåtelse
skulle gifvas för våra gärningars
skull, när skulle vi veta, att vi
densamma hafva undfått? När
skulle ett förskräckt samvete finna
något verk, som det skulle tro
kunna göra till fyllest att blidka
Guds vrede? Men om hela denna
sak hafva vi förut talat, och
därifrån må den benägne läsaren taga
bevisen därför. Ty att våra
motståndare här uttryckligen anfört,
att de ogilla och förkasta denna
vår artikel, där vi lära, att vi
undfå syndernas förlåtelse, icke för
våra gärningars skull utan af nåd
genom tron för Kristi skull, det
har icke förmått mig att här
mycket disputera med dem därom utan
* Es. 53: 6. ** Rom. 3: 24. 4: 16.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
