Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den Augsburgiska Bekännelsens Apologi eller Försvarsskrift - XII. Om mässan - Hvad offer är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
212
Bek. Ap. el. Försv. XII. Om mässan.
nöje uti att göra indelningar,
emedan man dem förutan kan
ingenting hvarken rätt beskrifva eller
förstå; så att, där han (inner
någon, som har lärt rätta konsten
att indela sitt ämne, säger han
sig gärna vilja följa honom oeh
träda i hans fotspår liksom en
guds. Han befaller ock, att den
som vill indela något, han måste
noga se efter själfva delarna, eller
hvarest indelningen lämpligast sig
göra låter, på det han icke må
såsom en dålig klok, oskickligt
sarga och sönderslita något stycke.
Men dessa föreskrifter förakta
våra motståndare och äro
sannerligen efter Platos mening dåliga
kockar, de där sönderslita och
fördärfva de delar, som höra till
offret; såsom man klart skall
finna, när vi komma att uppräkna
hvart och ett slags offer för sig.
Teologerna pläga rätteligen göra
en åtskillnad emellan
sacramen-tum och sacrificium, sakrament
och offer, änskönt de bägge må
kallas antingen en ceremoni eller
ett heligt verk. Sakramentet är
en ceremoni eller utvärtes
gärning, hvaruti Gud gifver oss det,
som löftet, som är med
ceremonien förbundet, tillbjuder; såsom
döpelsen är ett verk,» icke som
vi erbjuda Gud, utan hvaruti Gud
skänker oss något, hvari Gud
döper oss, nämligen genom tjänaren
i Guds stad och ställe; och här
tillbjuder och gifver Gud oss
syndernas förlåtelse m. m. efter sitt
nådiga löfte: »Den där tror och
blifver döpt, han skall varda
salig»*. Tvärt om så är offer en
ceremoni eller ett verk, som vi
gifva Gud, på det vi honom ära
må. ■
Nu äro offren förnämligast af
j två slag och icke flera. Det ena
’ är ett försoningsoffer, det är ett
tillfyllestgörande verk både för
skulden och straffet, som försonar
Gud eller blidkar hans vrede,
eller som skaffar andra syndernas
förlåtelse. Det andra är ett
tackoffer, som icke förtjänar
syndernas förlåtelse eller försoning utan
sker af dem, som redan försonade
äro, att vi må tacka och lofva
Gud för den undfångna
syndaförlåtelsen och för andra oss
bevisade välgärningar.
Bägge dessa slags offer böra
vi framför allt så väl uti denna
som uti många andra stridigheter
hafva för ögonen och noga gifva
akt därpå, att de icke med
hvarandra sammanblandade varda. Om
vi icke fruktade, att denna bok
blefve allt för vidlyftig, så skulle
vi gärna strax visa grunderna till
denna indelning af offren; ty den
har tillräckligt många vittnesbörd
för sig uti episteln till hebreerna
och annorstädes. Och till dessa
bägge slags offer kunna alla
levi-tiska offer föras, huru många de
ock må vara. Ty uti Mose lag
blefvo några offer kallade
försoningsoffer för att därmed bildligt
beteckna, icke- att de skulle
förtjäna syndernas förlåtelse inför
Gud, utan att de förtjänte
syndernas förlåtelse efter lagens
rättfärdighet, på det de, för hvilka de
skedde> icke skulle utur Israels
folks gemenskap uteslutna varda.
Fördenskull blefvo de ock kallade
försoningsoffer för synden, för fel
! och brister, ja ock brännoffer;
men till tackoffret hörde rökoffer,
spisoffer, vedergällningar,
förstling och tionde.
Men i. sanning har allenast ett
i enda försoningsoffer varit i värl-
* Mark. 16: 16.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
