Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den Augsburgiska Bekännelsens Apologi eller Försvarsskrift - XII. Om mässan - Om mässans namn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
228
Bek. Ap. el. Försv. XII. Om mässan.
äro de, om hvilka Paulus säger:
att de blifva saker på Herrens
lekamen och blod’*, som hafva
undertryckt läran om tron och
skänd-ligen missbrukat skuldens
förlåtelse samt Herrens lekamen och
blod till en fördömlig vinst under
tillfyllestgörelsernas skrymtaktiga
sken. De skola ock visserligen
en gång för sådant skrymteri och
Guds namns försmädelse hårdt
straffas af Gud. Därföre må vi,
ja ock alla gudfruktiga själar och
samveten, väl taga oss till vara
att gilla eller bifalla dessa våra
motståndares missbruk.
Men vi vilja återgå till vårt
förehafvande. Emedan mässan icke
är någon tillfyllestgörelse,
hvarken för straffet eller skulden, genom
dess blotta hållande förutan tron;
så följer, att mässan, som för de
döda hållen varder, är alldeles
onyttig. Icke häller behöfver man
här tala vidlyftigt därom. Ty vi
veta, att det att hålla mässor för
de döda har icke den ringaste
grund eller vittnesbörd af den
heliga skrift. Icke heller är det
säkert eller rådligt att inrätta några
gudstjänster uti församlingen
förutan Skriftens vittnesbörd och
befallning. Och om det en gång
skulle behöfvas, så vilja vi
framdeles tala vidlyftigare om hela
denna sak. Ty hvad är det nödigt,
att vi nu träta med våra
motståndare, som hvarken förstå hvad
offer, sakrament, syndernas
förlåtelse eller tro är?
Icke heller den gamla grekiska
kyrkolagen framställer offret eller
mässan såsom en tillfyllestgörelse
för de döda; förty den tillämpar
henne tillika på alla saliga
patriarker, profeter och apostlar.
Häraf är klart, att grekerna väl bruka
mässan men allenast såsom en
tacksägelse och icke såsom en
tillfyllestgörelse för skärseldens
straff; ehuruväl de ock tala icke
om Herrens lekamens och blods
offer allena utan om mässans
öfriga delar, nämligen om bönerna
och tacksägelserna. Ty efter
välsignelsen bedja de, att
sakramentet måtte väl bekomma dem, som
det undfå och anamma, och tala
icke om andra. Sedan tillägga
de: »Ytterligare offra vi dig denna
skäliga gudstjänst för de i tron
afsomnade förfäder, fäder,
patriarker, profeter och apostlar» m. m.
Men den skäliga gudstjänsten
betecknar icke själfva offret utan
bönerna och alltsammans, som
där förrättas. Hvad det angår, att
våra motståndare åberopa sig på
fäderna om offrandet för de döda;
så veta vi, att de gamle tala om
bönen för de döda, hvilken vi icke
förbjuda; utan vi ogilla och
förkasta Herrens nattvards hållande
för de döda såsom förtjänande
genom dess blotta begående. Icke
heller hålla de gamle med våra
motståndare uti deras mening om
mässans eller gärningarnas förtjänst
genom deras blotta hållande. Och låt
vara, att de hafva Gregorii eller
nyare lärares vittnesbörd därför,
så sätta vi Skrifternas klara och
vissa vittnesbörd däremot. Ja, det
är ock en stor olikhet emellan
fäderna; de voro människor och
kunde både falla, fela och förförda
varda. Ehuruväl, om de nu skulle
uppstå igen och se eller höra, huru
deras ord tagas till förevändning
för de uppenbara osanningar, som
våra motståndare lära om
gärningarnas förtjänst af deras egen
värdighet, så skulle de själfva sig långt
annorlunda uttyda och förklara.
• 1 Kor. 11: 27.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
