Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Luthers större katekes - Första delen - Fjärde budet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
324
Luthers större katekes. l:a budet.
jer ock, att ingen bättre lärdom
kan finnas, än den han gifver. Nu
lär han rikligen, hvad man skall
göra, om man vill göra
rättskaffens goda gärningar; och i det
han befaller oss att göra det,
gifver han ock med detsamma att
förstå, att de äro honom
behagliga. Är det nu Gud, som
detta befaller och icke vet något
bättre att påbjuda, så är det ej
heller att förmoda, att jag själf
skulle kunna påfinna något bättre.
Om nu barnen så hälsosamt
lärdes och upptuktades och dagligen
hölles under sina föräldrars lydnad,
hvad för lust och nöje skulle man
då icke hafva af dem? Men i
påf-vedömet gjorde man sig icke den
ringaste möda att så framställa
detta Guds bud, utan blef det
snarare försummadt och i tysthet
åsidosatt, så att barnen aldrig ens
kommo att tänka därpå; men det
vi själfva hade upptänkt, ehuru
Gud aldrig befallt det och vi ej
heller i hans ord något därom
rannsakade, se, det blef med ganska
stort begär antaget.
Så låtom oss då, för Guds skull,
vara angelägna om, att ungdomen
framför allt har detta bud med
fullt allvar för ögonen, så att, när
han vill göra någon god gärning,
han då noga efterkommer det, som
föräldrarna och andra, som äro i
deras ställe, äska af honom. Det
barn, som detta vet och gör, har
först den trösten i sitt hjärta, att
det till trots mot alla dem, som
äro upptagna med sina egna
uppdiktade gärningar, kan med glädje
säga: Se, denna gärning behagar
min Gud i himmelen, det vet jag
för visso. Må då de andra med
sina själftagna, många och
besvärliga gärningar stiga fram och
berömma sig däraf; låt se, om de
kunna åstadkomma en enda, som
är härligare och förmer än* det
att lyda fader och moder; hvilket
bud ock är det första, som
Herren anbefallt, näst dem, som handla
om kärleken till Gud. Och
sålunda, när man först och främst gör
Guds vilja, så följer därnäst, att
man framför alla andra skall lyda
sina föräldrar, dock så, att deras
befallning ej må sträfva emot Guds
vilja, som är innefattad i de förra
buden; ty då måste man mer lyda
Gud än människor.
Därföre skola barnen af hjärtat
vara glada och tacka Gud, att han
bevärdigat dem att kunna göra
sådana härliga och Gud
tacknämliga gärningar. Det måste de
framför allt högst värdera, huru ringa
och föraktligt det må synas för
människor, och det icke för vår
egen värdighets skull, utan efter
det är innefattadt och befalldt i
den allra dyrbaraste skatten, Guds
ord. O, huru dyrt skulle icke alla
karmelitermunkar och nunnor
betala det, om de med all sin
själf-diktade gudstjänst kunde
åstadkomma en enda gärning, som af
Gud vore befalld, om hvilken de
ock med gladt mod kunde säga
inför Herren Gud: Jag är viss
däruppå, att detta är dig, min Gud,
behagligt. Men hvart skola de
olyckliga människorna taga vägen,
när de inför Gud och hela
världen varda till skam, i det att de
icke kunna jämföras med ett barn,
som efterlefvat detta bud, ja, de
måste ock bekänna, att de med
all sin diktade gudstjänst icke äro
värda att räcka ett sådant barn
en skål vatten. Men de må med
rätta hafva både skam och skada
till lön, efter de låtit sig af
djäfvulen så bedragas, att de
trampade Guds bud under fötterna
men plågade sig med sina egna
uppdiktade gärningar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
