Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Luthers större katekes - Första delen - Åttonde budet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
344
Luthers större katekes. l:a budet.
de med sina bedrägliga konster
icke göra svart till hvitt och orätt
till rätt eller förtiga hvad sant är
och det i tysthet förbigå, utan
afseende på penningar, gods, ära
och välde. Detta är en del och
den närmaste meningen af detta
bud om allt, som vid rättegång
tilldrager sig.
Därnäst har det en mycket
vidsträcktare betydelse, om man
hänför det till den andliga domstolen
eller styrelsen, hvarest det går så
till, att hvar och en bär falskt
vittne emot sin nästa. Ty hvar
fromma kristna och rättsinniga
predikanter finnas, så hafva de af
världens barn fått den domen, att de
böra hållas för kättare och
affäl-lingar och anses såsom upproriska
och förtviflade skalkar. Därjämte
varder Guds ord på det
skändligaste och giftigaste förföljdt och
lastadt, eller ock straffas det för
osanning, förvändes, böjes hit och
dit och uttydes till en vrång
mening. Men detta lämna vi denna
gång därhän; ty det är denna
blinda världens art, att hon fördömer
och förföljer sanningen och Guds
barn och räknar det dock icke för
synd.
För det tredje, hvilket angår oss
alla, är i detta bud all synd
förbjuden, som sker med tungan till
att svärta och skada vår nästas
goda namn och rykte. Ty att bära
falskt vittnesbörd är icke annat
än munnens och tungans verk.
Hvad man nu med tungan skadar
och förargar sin nästa, det vill
Gud här hafva förbjudet, antingen
det sker genom falska lärare, med
kättersk lära och försmädelser
eller genom orättrådiga domare
och vittnen med orättvis dom eller
annars utom domstolen med lögn
och förtal. Hit hör ock i
synnerhet den vederstyggliga lasten att
bakdanta och förtala, hvilken synd
djäfvulen ingifvit oss, och om
hvilken här vore mycket att tala. Ty
det är ett fördärfbringande och
allmänt elände, att hvar och en
hellre vill höra talas ondt än godt
om sin nästa. Och änskönt vi
själfva äro så onda, att vi icke kunna
lida det någon talar illa om oss,
utan hvar och en skulle önska, att
ingen ville tala annat än godt och
berömligt om honom; kunna vi
dock icke ens höra, att det talas
godt och väl om andra.
För att undvika denna last, böra
vi därföre lära, att ingen är
till-låtet att offentligen döma och straffa
sin nästa, fastän han ser honom
synda, så framt icke makten att
döma och straffa är honom
anförtrodd. Ty det är en stor
åtskillnad emellan dessa två
förhållanden: att döma synd och veta af
synd. Veta af synden kan du väl,
i men döma henne tillhör icke dig.
Jag kan se och höra, att min nästa
syndar; men att därföre tala illa
om honom och uppenbara hans
synder, därtill har jag ingen
befallning. Fördenskull, om jag
dömer och fördömer en annan, så
fäller jag i större och svårare synd
än han. Vet du alltså af någon
synd hos en annan, så skall du
icke göra annat än tillstoppa din
mun och dina öron och begrafva
den i ditt hjärta, till dess du
varder satt till domare och du på ditt
ämbetes vägnar måste stralfa.
Försmädare och bakdantare
kallas nu de, som icke äro nöjda
därmed, att de veta af andras fel,
utan gripa in i domareämbetet,
och när de få höra något om en
annan, så utsprida de det i alla
vinklar och vrår, kittla sig därmed
och känna ett välbehag uti att
uppröra en annans smuts, såsom
svinen vältra sig i träcken och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
