Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Luthers större katekes - Första delen - Nionde och tionde buden - Slutet på de tio budorden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Luthers större katekes. Slutet på de 10 budorden.
351
honom det emot hans vilja och
missunnat honom det, som Gud
beskärt honom. Men, om än
hvarken domare eller någon annan
djärfves åter fråntaga dig det, så
skall Gud dock icke låta dig med
fred nyttja detsamma; ty han ser
väl det bedrägliga hjärtat och
denna världens skalkhet, hvilken, om
man inrymmer henne ett fingers
bredd, så går hon utom allt mått
och utbrister ändtligen i uppenbart
våld och orätt.
Fördenskull äro dessa bud i
allmänhet så att förstå, att här först
befalles, att vi icke måtte åstunda
vår nästas skada, icke heller
hjälpa därtill, så att vi hvarken med
råd eller dåd gifva orsak att
skada honom, utan att vi uppriktigt
honom unna och låta hvad hans
är, sedan att vi med all tjänst
befordra och jämväl försvara hans
egendom mot all oförrätt, såsom
vi åstunda, att detsamma skall af
en annan göras mot oss. Sålunda
är detta bud i synnerhet riktadt
emot afund och den stygga
omätt-liga begärelsen att vilja hafva allt,
på det Gud må alldeles upprycka
och bortrödja själfva roten," utaf
hvilken allt det uppkommer, som
länder till vår nästas skada.
Därföre har han tydligt utsatt dessa
märkvärdiga ord: »Du skall icke
begära» o. s. v., ty han söker
förnämligast hjärtats renhet, ändock
vi icke kunna hinna till någon
fullkomlighet, så länge vi här lefva.
Alltså blifver väi detta ett bud
såsom alla de andra, hvilket oss
utan återvändo anklagar, dömer
och utvisar, huru fromma vi äro
för Gud.
Slutet på de tio budorden.
Nu hafva vi så någorlunda
förklarat de tio buden, hvilka gifva
tillkänna hufvudinnehållet af den
gudomliga läran, hvad vi skola
göra, att hela vårt lefverne må
vara Gud täckt och behagligt. Ja,
här finner man själfva ådran och
springkällan, ur hvilken uppvälla
och till hvilken åter igen flyta alla
de gärningar, som någonsin böra
komma under namn af goda verk,
så att man skall hålla före, att
utom de tio Guds bud är intet
godt verk, som kan behaga Gudv
huru kostligt, stort och ansenligt
det må synas för världen. Låt
oss nu åter se, hvad våra stora
helgon kunna berömma sig af uti
sina andliga och ganska svåra
verk, hvilka de själfva uppdiktat
och föresatt sig att göra, men
dessa, som af Gud befallda äro, låta
de lara, såsom vore de lättare och
ringare eller ock redan fullgjorda.
Jag är af den meningen, att här
är hvar och en till fullo
föreskrif-vet, hvad han skall göra, så
mycket han med händer och fötter
hinner att uträtta, nämligen att
man skall beflita sig om
saktmodighet, tålamod och kärlek emot
sina ovänner, kyskhet,
hjälpsamhet med hvad mera sådant, som
hör till dessa dygder. Men
sådana verk hafva icke något
anseende för världen; ty de äro icke
sällsynta, nya eller stolta, icke
heller bundna till vissa tider, rum,
personer, ceremonier och
klädedräkter utan allmänna och
dagliga hussysslor, som den ene
ständigt kan öfva emot den andre,
och därföre varda de icke aktade
eller ansedda.
Men däremot kasta
människorna sina ögon på andra verk,
hvilka de själfva med kostsamma
ceremonier, stora penningar och
präktig byggnad anställa och så
utsmycka, att allt i högsta måtto
må glimma och lysa. Där brän-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
