Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Luthers större katekes - Första delen - Slutet på de tio budorden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Luthers större katekes. Slutet på de 10 budorden.
353
härpå syfta. Därföre har jag sagt,
att man skall flitigt förehålla och
inprägla detta hos ungdomen, att
den må lära och väl minnas det,
på det man klart må veta, hvad
som skall förmå och beveka oss
att hålla dessa Guds bud. Och böra
dessa ord icke anses annorlunda,
än som om de vore satta till hvart
och ett bud särskildt, så att allt
hvad här bjudes måste föras och
lämpas till alla buden.
Nu äro (såsom förr sades) i
dessa ord sammanfattade både en
förskräcklig hotelse och ett
vänligt löfte, dels att förskräcka och
varna, dels att kärleksfullt locka
och beveka oss, att vi må taga
Herrens ord såsom ett gudomligt
allvar och högt akta det,
alldenstund han icke själf förtiger, huru
högt han skattar sina ord, och vill,
att de af oss skola aktas, såsom
ock huru strängt han vill
hand-hafva dem, nämligen att han vill
strängt och förskräckligt straffa
alla dem, som förakta och
öfver-träda hans bud, och däremot huru
rikligen han vill belöna, göra och
gifva dem allt godt, som högt akta
dem och gärna lefva och göra
därefter. Härmed fordrar Gud af
oss, att alltsamman skall gå af
ett sådant hjärta, som fruktar Gud
allena, har honom allena för
ögonen och till följd af denna fruktan
noga tager sig till vara för allt
det, som är emot hans vilja, på
det Gud icke må varda förtörnad;
och tvärt om att det på honom
allena förtröstar och honom till
behag gör allt, hvad det förstår
honom vara behagligt, alldenstund
han emot oss betygar ett så
vänligt och faderligt sinne samt
själf-villigt tillbjuder oss sin outtömliga
nåds och godhets alla rikedomar.
Detta är ock meningen och rätta
uttydningen på det första och
förnämsta budet, af hvilket alla de
andra uppvälla och härflyta, så
att detta ord: du skall inga andra
gudar hafva för mig, på det
en-läldigaste uttydt, innefattar icke
något annat i sig, än hvad här
fordras, nämligen: Jag vill att du
fruktar mig såsom din ende och
rätte Gud, älskar mig och
för-tröstar på mig allena; ty hvarest
ett hjärta står i sådant
förhållande till Gud, har det tillika
uppfyllt både detta och alla de andra
buden. Den däremot, som
fruktar eller älskar något annat, vare
sig i himmelen eller på jorden,
han skall hvarken hålla detta
eller någotdera af de andra. Så
har hela den heliga skrift
öfverallt lärt och drifvit detta bud, ja,
ock hänfört alltsamman till dessa
två stycken, nämligen att frukta
Gud och att sätta all lit och
förtröstan på honom.
Detta gör ock förnämligast
profeten David i nästan alla sina
psalmer, såsom då han säger:
»Herren har behag till dem, som
frukta honom, dem som på hans
godhet hoppas»*; liksom vore hela
budet i denna enda vers
förklaradt och dess mening vore
denna: Herren har största behag till
dem, som inga andra gudar hafva.
Sålunda bör nu det första budet
lysa och gifva sin glans åt alla
de andra. Fördenskull böra dessa
ord gå genom alla buden såsom
ståltråden eller bandet uti en
blomsterkrans, att de sammanfoga
begynnelsen och änden och
innefatta allt såsom uti ett knippe, på
det man esomoftast må upprepa
dem, att de icke falla ur minnet,
nämligen uti det andra budet, att
* Ps. 147: u.
Luth. Kyrkans Bekännelseskrifter
23
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
