Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Luthers större katekes - Femte delen. Om altarets sakrament
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Luthers större katekes. 4:e hufvudstycket.
397
så rädda, att hvar och en med
bäfvande hjärta måste utbrista i
sådana ord: o ve, du är icke värdig. Ty
naturen och det mänskliga förnuftet
begynner här väga sin värdighet
emot denna stora och dyra gåfva,
och då lyser den så litet, som när
man jämför en mörk och oren
lykta emot klara solen, eller
såsom träck emot skinande pärlor
och ädla stenar. När man finner
och ser denna sin orenlighet,
ve-dersakar man att komma till
Herrens nattvard och uppskjuter
därmed så länge, till dess man skall
blifva värdig och väl skickad, och
emellertid går dag efter dag,
månad efter månad och år eller år
sin kos. Men om du vill se därpå,
huru from och ren du är och
beflita dig därom, att intet må agga
ditt samvete, så kommer du
knappast någonsin därtill.
Därföre bör man här göra en
åtskillnad emellan folket. Ty till
de vilda, gensträfviga och
obot-färdiga måste man säga, att de
athåila sig ifrån sakramentet,
emedan de icke äro bekvämaoch
skickliga att undfå syndernas förlåtelse,
enär de icke hafva någon längtan
därefter ej heller gärna vilja blifva
fromma. Men de andra, som icke
äro så vildsinta och gudlösa och
gärna vilja vara fromma, böra
ingalunda skilja sig ifrån nattvarden
änskönt de eljest äro svaga och
bräckliga, såsom kyrkans lärare
Hilarius jämväl sagt: »Om någon
icke bedrifvit en sådan synd, för
hvilkens skull han med rätta kan
uteslutas ifrån Guds församling
och hållas för en hedning, så
måste han ingalunda afhålla sig ifrån
sakramentet, på det han icke må
beröfva sig lifvet». Ty ingen må
göra sig hopp att här komma till
en sådan fromhet, att han icke be-
håller otaliga fel och brister i sitt
kött och blod.
Därföre måste sådana
människor lära sig, att den högsta kun
skapen består däruti, att man vet,
det altarets sakrament icke är
instiftadt för vår egen värdighets
skull. Ty icke låta vi oss döpas
såsom heliga och värdiga, icke
heller komma vi att bekänna våra
synder, såsom vore vi rena och
obefläckade, utan tvärt om såsom
arma och eländiga syndare och
äfven därföre, att vi äro ovärdiga;
så framt icke till äfventyrs någon
vore sådan, att han icke
åstundade någon nåd och aflösning icke
heller tänkte att någonsin bättra
sitt lefverne och omvända sig.
Men den som längtar att äga
och bekomma nåd och tröst, han
mane sig själf och låte sig
ingalunda afskräckas utan säge så:
Jag ville gärna vara värdig att
komma till denna heliga nattvard,
men jag kommer icke därtill i
kraft al" min värdighet, utan i
förtröstan på ditt ord är jag här
tillstädes, därföre att du befallt mig
och jag gärna åstundar vara ibland
dina lärjungars hop, det må vara
huru det kan med min värdighet.
Alen detta är en svår sak, efter
det alltid ligger i vägen för oss,
att vi mycket mera se på oss
själfva än på Kristi ord och tal. Ty
så skulle människans natur
härmed vilja handla, att hon måtte
äga någon säkerhet och visshet
hos sig själf, hvarpå hon kunde
lita; men efter det slår felt för
henne, skyr hon att komma härtill.
Detta vare nog sagdt om den
första delen.
För det andra är ett härligt
löfte fogadt till detta bud, som ofvan
före jämväl är förmäldt, hvilket
allra mest borde beveka och drifva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
