Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Konkordieformeln - Första delen - XI. Om Guds eviga utkorelse eller nådaval
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Konkordieformeln. I.
12. Om andra kätterier.
427
vrånga och onda vilja. Ej heller
är detta Guds förutvetande en
orsak till att människorna blifva
förtappade, ty därtrll äro de själfva
vållande. Men Guds förutvetande
styr det onda och sätter ett mål
före, huru vidt det skall sträcka
sig och huru länge det skall vara,
och lämpar det så, att ändock det
i sig själft är ondt, det likväl
länder Guds utvalda till salighet.
Men utkorelsen eller Guds eviga
nådaval hör allenast till Guds
fromma och kära barn, och detta
är orsaken till deras salighet; ty
han befordrar deras salighet samt
förordnar, hvad därtill hör. Uppå
detta Guds nådaval är vår
salighet sålunda grundad, att helvetets
portar icke kunna vara henne
öfvermäktiga. Joh. 10: 28; Matt. 16:18.
Detta Guds nådaval bör icke
rannsakas uti Guds fördolda råd
utan sökas i Guds ord, hvaruti
det är uppenbaradt.
Men Guds ord leder oss till
Kristus; han är den lifvets bok,
uti hvilken alla de äro inskrifna
och utvalda, som skola saliga
varda, eftersom skrifvet står, Ef. 1:4.:
■•Han har oss utvalt i Kristus, förr
än världens grund lagd var«.
Men Kristus kallar till sig alla
syndare och tillsäger dem
vederkvickelse och vill allvarligen, att
alla människor skola komma till
honom och låta råda och hjälpa
sig. Härmed tillbjuder han sig
uti ordet såsom en återlösare och
vill, att man skall höra ordet och
icke tillstoppa öronen, så att dèt
blifver försummadt och föraktadt;
därtill utlofvar han sig vilja
meddela den Helige Andes kraft och
verkan och sin gudomliga hjälp,
att vi må förblifva ståndaktiga i
och bekomma den eviga saligheten.
Därföre skall man icke döma
vårt val till det eviga lifvet af vårt
förnuft eller utaf lagen, på det vi
icke skola antingen slå oss på ett
oskickligt och epikureiskt lefverne
eller falla uti förtviflan; ty de som
häruti följa förnuftets dom, uti deras
hjärtan uppstiga dessa skadliga
tankar, dem de näppeligen kunna
motstå: om Gud (säga de) har
utvalt mig till den eviga saligheten,
då kan jag icke blifva fördömd,
ehvad jag företager mig, men
tvärt om, är jag icke utvald till
det eviga lifvet, så hjälper mig
intet hvad godt jag gör, ty allt
mitt uppsåt är förgäfves.
Fördenskull bör den rätta
meningen om nådavalet läras ur
Kristi evangelium. Ty däruti
läres klarligen, att Gud har allt
beslutit under otro, på det han skall
förbarma sig öfver alla, och att
han icke vill, att någon skall
förgås, utan hvar och en omvända
sig och tro på Kristus. Rom. 11:
32; Hesek. 18: 23; 33:11; Petr. 3: 9;
1 Joh. 2: 2.
De som fördenskull rannsaka
Guds uppenbarade vilja och gå
efter den ordning, som Paulus
följt uti sin epistel till romarne
(som förr leder människan till
bättring, till kännedom om
synderna, till tron på Kristus, till
lydnad för Guds bud, än den talar
om det eviga nådavalets
hemlighet), dem är läran om berörda
Guds nådaval hälsosam och
gifver dem en stor tröst.
Men det, som skrifvet står Matt.
22: 14.: «•Många äro kallade, men
få utvalda«, skall man icke så
uppfatta, liksom Gud icke vill, att
alla människor skola blifva saliga;
utan orsaken till de ogudaktigas
fördömelse är den, att de
antingen alls icke höra Guds ord utan
ondskefullt förakta det, tillstoppa
öronen och förhärda hjärtat och
sålunda tillstänga den ordentliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
