Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Konkordieformeln - Andra delen - I. Om arfsynden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Konkordieformeln. II. 1. Om arfsynden.
159
diga alltid haft den meningen, att I
det som icke består för sig själft i
eller ej är någon del i ett
själfständigt väsende utan är i ett
annat ting, så att det kan därifrån
skiljas, det är icke någon
sub-stantia, det är icke något
själfständigt ting utan ett accidens eller
något tillfälligt, som tillkommer
väsendet annorstädes ifrån. Och
Augustinus plägar beständigt tala
i denna mening: arfsynden är icke
själfva naturen utan ett tillfälligt
fel och lyte uti naturen. Och äfven
på samma sätt hafva de lärde i
vår tid (efter dialektiken eller
förnuftsläran), förrän denna tvistighet
yppades, fritt och utan någon
misstanke för kätteri talat och aldrig
blifvit därföre straffade hvarken
af d:r Luther eller någon annan
rättsinnig lärare i våra rena,
evangeliska församlingar.
Fördenskull efter detta är en
orygglig sanning, att hvad som
helst är till är antingen substantia
eller accidens, det är, antingen
något som består för sig själft
eller något som kommer
annorstädes ifrån och är uti det
själfständiga tinget, såsom vi kort förut
hafva lärt och visat med
kyrko-läraraes vittnesbörd — och därom
tviflar ingen förståndig — ty måste
man nödvändigt bekänna och har
ej tillfälle till någon undanflykt, att
om någon frågar, antingen synden
är substantia, det är ett ting som
består för sig själf och icke uti
något annat, eller accidens, det
är ett ting som ej är eller består
för sig själf utan är i ett annat,
så måste man enfaldigt och rent
ut svara och bekänna, att synden
är ej substantia utan accidens (det
är ej något själfständigt utan
tillfälligt ting).
Därföre (för att upprätta en fast
och stadig frid och enighet i an-
seende till denna tvistighet) länder
det ej Guds församling till någon
nytta eller fördel, utan
oenigheter na tilltaga och stärkas fastmera,
om församlingarnas lärare lämnas
i tvifvelsmål, antingen arfsynden
är (substantia) ett själfständigt eller
(accidens) ett tillfälligt ting och
om den rätt och egentligen kallas
substantia eller accidens.
Fördenskull, om vi vilja
grundligen bilägga denna förargliga och
skadliga tvist, är det nödigt, att
hvar och en blifver rätt
undervisad om denna sak. Men när man
vidare frågar, hurudant accidens
eller tillfälligt ting är arfsynden?
så är det redan en annan fråga,
hvilken ingen världslig vis, ingen
papist, ingen sofist, ja intet
mänskligt förnuft, huru spetsfundigt det
ock må vara, kan rätt förklara,
utan dess uttydning måste hämtas
af den heliga skrift allena, som
betygar, att arfsynden är ett så
stort ondt, att ingen kan uttala det,
och ett så djupt den mänskliga
naturens fördärf, som har lämnat
intet obesmittadt, intet godt uti
naturen och i alla dess både
utvärtes och invärtes krafter utan
alldeles fördärfvat alltsammans,
och det i så måtto, att människan
i anseende till arfsynden med alla
sina krafter är inför Gud
sann-färdeligen och andligen död till
det som godt är.
När detta sålunda blifver
förklaradt, förringas ingalunda
arfsynden genomordet
accidens,nämligen när det enligt med Guds ord
så uttydes, som d:r Luther i sin
latinska utläggning öfver 3 kap.
af 1 Mos. B. emot arfsyndens
förringande med stort nit har utfört.
Men ordet accidens brukas
allenast till det ändamålet, att den
åtskillnad må utvisas, som är
emellan Guds verk, hvilket är vår na-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
