Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Konkordieformeln - Andra delen - II. Om människans fria vilja
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
449 Konkordiefornteln. II. 2. Om människans fria vilja.
Men å andra sidan hafva både i
de äldre och nyare entusiasterna!
lärt, att Gud genom sin Helige i
Ande omvänder en människa och |
drager henne till Guds saliggö-!
rande kunskap utan något medel
eller verktyg i de skapade
varelserna, det är utan Guds ords
utvärtes predikande och hörande.
Emot bägge delarnas falska
meningar hafva den Augsburgiska!
bekännelsens rena lärare sagt:
att människan har utaf våra första
föräldrars fall blifvit så fördärfvad,
att hon är af naturen blind uti de
andliga saker, som höra till vår
omvändelse och salighet, och
hvarken förstår eller kan förstå Guds
predikade ord utan håller det för
en galenskap och aldrig af sig själf
nalkas Gud utan fastmera är och
förblifver Guds ovän, till dess hon
af blott nåd utan någon sin egen
medverkan omvändes, får tron,
pånyttfödes och förnyas förmedelst
den Hel. Andes kraft genom det
predikade och hörda ordet.
Men på det denna tvist må
enligt med Guds ord kristligen
förklaras och genom hans nåd
afgöras, så är detta, som följer, vår
lära, tro och bekännelse.
Vi tro, att en icke pånyttfödd
människas förstånd, hjärta och
vilja kan uti andliga och
gudomliga saker af sina egna naturliga
krafter alldeles intet förstå, tro,
fatta, tänka, vilja, begynna,
fullborda, göra, verka eller
medverka, utan människan är alldeles
fördärfvad och död till det som
godt är, så att icke ens en gnista
af andliga krafter är ’öfrig uti
människans natur efter fallet före
den nya födelsen, hvarigenom hon
kan af sig själf bereda sig till
nåden eller anamma den tillbjudna
nåden eller (utaf och genom sig
själf) därtill vara skicklig eller
Lulh. Kyrkans Btkännelseskri/ter.
lämpa sig till nåden, eller af sina
egna krafter göra något till sin
omvändelse, antingen helt och
hållet eller till hälften eller till
minsta delen, bidraga, göra, verka eller
medverka af sig själf, utan
människan är syndens tjänare och
satans träl, af hvilken hon drifves.
Joh. 8: 34; Ef. 2: 2; 2 Tim. 2: 26.
Därföre har ock hennes naturliga
fria vilja, i anseende till sina
fördärfvare krafter och förvärrade
natur, allena drift och kraft till
det, som misshagar Gud och är
honom emot.
Denna kristliga förklaring och
detta allmänna svar på
hufvud-frågan i denna tvist, som i
begynnelsen af denna afhandling blef
framställd, stadfästa de af Guds
ord tagna skäl, som vi skola
uppräkna. Men ehuru de misshaga
det stolta mänskliga förnuftet och
den världsliga visheten, veta vi
likväl, att denna arga världens
vishet är galenskap för Gud, och att
man af Guds ord allena bör döma
om vår religions hufvud stycken.
Först, änskönt människans
förnuft eller naturliga förstånd har
en svag gnista kvar af den
kunskap, att en Gud är till, och vet
något af lagen, Rom. 1: 19 f., så
är likväl detta förnuft så okunnigt,
blindt och förvändt, att om än de
sinnrikaste och lärdaste
människor i världen läsa eller höra
evangelium om Guds Son och Guds
löften om den eviga saligheten, de
likväl icke kunna af egna krafter
fatta, förstå, tro och hålla dem för
sanna, utan fastmera, ju flitigare
de arbeta därpå, att de med sitt
förnuft må kunna finna och
begripa dessa andliga saker, ju
mindre förstå de och tro dem utan
hålla alltsammans för galenskap,
; idel fåfängligheter och fabler,
lorr-’ än de blifva af den Helige Ande
29
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
