Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Konkordieformeln - Andra delen - II. Om människans fria vilja
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
452 Konkordieformeln. II. 3. Om trons rättfärdighet.
len Paulus och andra
pånyttföd-da människor strider emot Guds
lag; huru mycket mera skall hon
då före den nya födelsen
strida emot Guds lag och vilja och
hata densamma? Utaf detta är
klart (såsom vi vidlyftigt hafva
visat uti artikeln om arfsynden,
hvilket vi för korthetens skull ej
nu upprepa), att den fria viljan af
sina egna och naturliga krafter
icke allenast intet kan verka eller
medverka till sin omvändelse,
rättfärdighet och salighet eller lyda,
tro och gifva den Helige Ande
(som uti evangelium
tillbjudermän-niskan Guds nåd och saligheten)
något bifall, utan fastmera
fiendt-ligt sträfvar emot Gud och hans
vilja efter sin onda, medfödda,
mot-sträfviga och halsstarriga natur,
så framt hon ej blifver af Guds
Ande upplyst och regerad.
Därföre liknar den heliga skrift
en människas hjärta, som icke är
pånyttfödt, vid en hård sten, som
icke gifver efter utan står emot
den, som rör honom; jämväl vid
en oarbetad stock; stundom ock
vid ett otamdt vilddjur; icke
därföre, att människan efter fallet icke
mera är ett förnuftigt kreatur, eller
att hon utan Guds ords hörande
och betraktandeomvändes till Gud,
eller att hon uti utvärtes och
världsliga saker icke kan förstå godt
eller ondt eller fritt göra eller låta
något.
Ty (såsom d:r Luther säger uti
sin utläggning öfver den 90:de
psalmen) uti världsliga och utvärtes
ting, som höra till födan och
kroppens uppehälle, är människan
flitig, skarpsinnig och ganska
arbetsam; men uti andliga och
gudomliga ting, som höra till själens
salighet, är människan liksom en
saltstod (hvartill patriarken Lots
hustru blef förvandlad), ja, hon är
lik en sten och stock samt en stod,
som ej har lif, ögon, mun, sinnen
och hjärta. Ty människan kan
hvarken se eller känna Guds
förskräckliga vrede emot synden och
den därpå följande döden, utan
hon fortfar (ja ock med vett och
vilja) uti sin köttsliga säkerhet och
störtar sig således uti tusende
farligheter och omsider i den eviga
döden och fördömelsen. Hon låter
ej heller hålla sig tillbaka ifrån
detta sitt lopp till undergången
hvarken med böner, förmaningar,
öfvertalande, hotelser eller
bannor; ingen lärdom, inga
predikningar få insteg hos henne, förrän
hon genom den Helige Ande
upplyses, omvändes och pånyttfödes.
Men till denna andens förnyelse
är ingen sten, ingen stock, utan
människan allena skapad. Och
fastän Gud efter sin stränga,
rättfärdiga dom har i evighet alldeles
förkastat de fallna onda andarna,
har han icke dess mindre velat
af ett synnerligt och blott
förbarmande, att den eländiga och
fallna människans natur skulle åter
blifva och vara delaktig af
omvändelsen, Guds nåd och det eviga
lifvet, icke af sin egen naturliga
verkan och kraftiga skicklighet,
bekvämlighet eller förmögenhet
(ty människans natur är en
fiend-; skåp emot Gud) utan af blott nåd
j genom den Helige Andes milda
i och kraftiga "verkan. Och detta
kallar d:r Luther capacitas, en
förmögenhet (non activa sed passiva),
det är, att människan kan blifva
men icke själf göra sig delaktig
af nåden.
! Detta förklarar han med dessa
ord: »När fäderna försvara den
fria viljan, berömma de dess
förmåga af frihet, nämligen att den
kan blifva vänd till det goda
genom Guds nåd och blifva verkli-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
