Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Konkordieformeln - Andra delen - II. Om människans fria vilja
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
454
Konkordieformeln. II. 3. Om trons rättfärdighet.
het är af Gud (2 Kor. 3: 5). 1 Kor.
4: 7: »Eller hvad har du, det du
icke undfått.–– Hvi berömmer
du dig då, liksom du det icke
undfått hade?» Och af detta ställe i
Skriften bekänner den helige
Augustinus sig blifvit öfvertygad att
förkasta den villfarande mening,
som han tillförne hade fattat
därom. Ty han hade hållit före, att
Guds nåd bestod allenast däruti,
att Guds vilja uppenbarades oss
genom Guds sannings
förkunnande; men att vi gifva evangelium
bifall, som för oss predikadt
varder, vore vårt eget verk och af
oss själfva. »Äfven jag», säger
han, »for vilse, då jag sade, att
det var vårt verk att tro och vilja
men Guds verk, att gifva dem,
som tro och vilja, förmågan att
att göra och verka».
Denna lära har uti den heliga
skrift en fast grund och är
alldeles enlig med den Augsburgiska
bekännelsen och andra allmänt
antagna skrifter, som vi tillförne
halva omförmält; såsom de ställen, dem
vi vilja anföra, klarligen betyga.
Uti 20:de artikeln i den
Augsburgiska bekännelsen säges, att
människorna utan Kristus, utan
tron och utan den Helige Ande
äro i djäfvulens våld, som
drifver människorna till åtskilliga
och uppenbara missgärningar;
och litet därefter att mänskligt
förstånd och kraft utan Kristus är
alltför svagt att stå emot
djäfvulen, som drifver människorna att
synda.
Af detta är klart, att den
Augsburgiska bekännelsen ingalunda
säger, att människans vilja är uti
de andliga saker fri, utan betygar,
att människan är under djäfvulens
våld; huru skulle hon då af egna
krafter kunna omvända sig till
evangelium eller Kristus?
Apologien lär sålunda om den
fria viljan: »Vi betaga icke den
mänskliga viljan dess frihet. Ty
hon har frihet uti att välja sina
gärningar och de ting, hvilka
förnuftet af sig själft fattar och
förstår». Och kort därefter:
»Människornas hjärtan utan delaktighet
af den Helige Ande äro utan
gudsfruktan, utan tro och förtröstan
på Gud; de tro icke, att de af Gud
varda bönhörda, att synderna
varda dem förlåtna, att Gud vill hjälpa
dem i deras elände; därföre äro
de ogudaktiga. Ja, ett ondt träd
kan icke bära god frukt (Matt.
7: 18); och utan tron är del
omöjligt täckas Gud {Hebr. 11: 6).
Därföre ehuru vi medgifva, att den
fria viljan har frihet och förmåga
att göra lagens utvärtes gärningar,
så tillägna vi dock icke den fria
viljan de andliga gärningarna,
nämligen att rätt frukta Gud, att rätt
tro på Gud» m. m. Detta vittnar
nog klart, att Apologien icke
tillägnar människans vilja några
krafter, hvarken att begynna något
godt eller att af sig själf något
medverka.
Uti de Schmalkaldiska
artiklarna förkastas följande villfarelser
om den fria viljan: »Att människan
har en fri vilja att göra det goda
och låta det onda samt tvärt om
att försumma det goda och göra
det onda». Och något därefter
förkastas denna lära: »Att det icke af
Skriften kan bevisas, att den
Helige Ande och hans nåd
nödvändigt fordras till goda gärningar».
Dessutom läses i de
Schmalkaldiska artiklarna detta: »Denna
bättring varar hos de kristna allt
intiil döden, ty hon kämpar med
synden, som är kvar i köttet, så
länge lifvet räcker, såsom Paulus
vittnar, Rom. 7: 23, att han strider
med den lag, som är i hans lem-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
