Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Konkordieformeln - Andra delen - II. Om människans fria vilja
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
456 Konkordieformeln. II. 3. Om trons rättfärdighet.
till Kristus förda genom tron samt
uti honom behållna. Här nämnes
hvarken vår vilja eller medverkan.
Till allt detta vilja vi lägga det
yttrande, hvarmed d:r Luther i
en protest förklarar, att han till
sin yttersta ända vill framhärda
uti denna lära. Orden lyda uti
den stora bekännelsen om Herrens
nattvard sålunda: »Jag förkastar
och fördömer alla lärosatser, som
berömma och upphöja vår fria
vilja, såsom idel villfarelser; i ty
att de strida tvärt emot vår
Frälsares Jesu Kristi hjälp och nåd.
Ty emedan synden och döden
härska öiver oss (utom Kristus)
och djäfvulen är vår gud och vår
furste; så kan icke uti oss vara
någon förmåga, kraft, vishet eller
förstånd, hvarmed vi kunna bereda
oss till rättfärdighet och lif och
söka därefter; utan det är klart,
att vi äro alldeles förblindade och
fångna, syndens och djäfvulens
trälar samt göra och tänka det,
som dem behagar, och äro Gud
och hans bud emot».
Uti dessa ord tillägger Luther,
i salig och helig åminnelse, vår
fria vilja alldeles inga krafter,
hvarmed människan kan förut bereda
sig till rättfärdighet och söka
henne. Men däremot lär han, att
människan är allenast förblindad och
fången, lyder satans vilja och gör
det Gud misshagar. Därföre bör
man uti denna sak ej drömma
om något vår viljas medverkande
uti människans omvändelse. Ty
det är nödvändigt, att människan
blifver af Gud dragen och
pånyttfödd; eljest linnes ingen tankewti
våra hjärtan, som af sig själf
vänder sig att anamma evangelium.
Denna sak har Luther uti sin bok
de servo arbitrio (om den fångna
viljan) emot Erasmus3 väl och
grundligt uttydt och visat, att den-
na mening är kristlig och
©öfvervinnelig. Sedan har han uti den
härliga utläggningen, som han
skrifvit öfver Skapelseboken (i
synnerhet öfver det 26 kap.),
upprepat och förklarat densamma.
På samma ställe har han ock
vidrört några andra besynnerliga
tvistigheter, som Erasmus
kommit upp med (såsom de absoluta
necessitate &c.), och med en
gud-lig förklaring, huru han vill att
det skall förstås och fattas, ganska
väl försvarat den emot alla vränga
meningar och villfarelser. Detta
hafva vi här velat upprepa och
förmana alla, att de flitigt läsa det.
Ty är det en vrångvis lära: att
en icke pånyttfödd människa har
ännu sä stor förmåga, att hon vill
anamma evangelium och trösta
sig därmed; och att således
människans vilja (sådan som hon af
naturen är) något medverkar uti
omvändelsen. Ty denna falska
mening strider emot den heliga
skrift, Augsburgiska bekännelsen,
dess Apologi, de Schmalkaldiska
artiklarna och både den större och
mindre af Luthers katekeser,
såsom ock andra skrifter af denne
framstående och af Gud upplyste
teolog.
Men vi veta, att både
entusiaster och epikureer gudlöst,
skamligt och vrångvist missbruka
denna lära om vår naturliga fria
viljas oförmögenhet och ondska
(genom hvilken lära vår omvändelse
och nya födelse tillskrifves Gud
allena och ingalunda våra egna
krafter). Och många blifva af deras
gudlösa tal förargade, förvärrade,
j själfsvåldiga och vilda och
behandla ganska vårdslöst eller ock
åsi-I dosätta alldeles gudaktighetens
öfningar, bönen, den heliga skrifts
j läsande och gudliga betraktelser,
under denna förevändning: att all-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
