Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Lägg dig nu och hämta andan», kommenderade
Stabben.
Hundarna flögo med oförminskade krafter genom
mörkret utför Mono-ån, framåt den långa vägen
tvärsöver land och till Yukon. Här, där vägen
mynnade ut på den bredare strandvägen, hade någon
tändt upp en eld och här sade Stabben farväl.
Medan släden flög fram bakom de galopperande
hundarna uppfångade Nigger vid eldskenet ännu en
av de oförgätliga Nordlandssynerna. Det var
Stabben som vacklande sjönk ner i snön och ropade
sina sista uppmuntrande ord med ena ögat svart
och igenmurat, knogarna såriga och bräckta och
en ständig ström av blod rinnande från den ena
uppslitna och hundsargade armen.
»Hur många ä’ före?» frågade Nigger, då han
lämnade av sina uttröttade Hudson-bay-hundar och
kastade sig upp i den väntande släden vid det första
hundombytet.
»Jag räknade till elva», ropade karlen efter honom,
ty han var redan i farten bakom sina framåtjagande
hundar.
De hade femtons mils etapp, och sedan skulle
han var framme vid mynningen av White River.
Hundarna voro nio, men de utgjorde hans svagaste
spann De tjugufem milen mellan White River och
Sixty Mile hade han delat i två håll på grund av
issvårigheter, och här voro två av hans starkaste
och uthålligaste spann stationerade.
Han låg raklång i släden med ansiktet ned och
höll sig fast med bägge händerna. Så snart
hundarna minskade farten det allra minsta, reste han
158
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
