Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Där fanns ingen räddning för två. Långsamt men
säkert gledo de ner i glaciärens innandöme, och
det var hans egen större tyngd som drog ner den
lille mannen. Den lille mannen kunde klibba sig
fast som en fluga. Om han varit ensam, hade han
kunnat rädda sig.
»Hurra!» ljöd rösten uppifrån, ut över issvallet.
»Nu ska vi vara härifrån i en handvändning.»
Den förfärliga kampen i Carsons röst att låta
glad och förhoppningsfull kom Nigger att fatta sitt
beslut.
»Hör på», sade han i fast ton och sökte
förgäves bli kvitt synen av Joy Gastells ansikte. »Jag
skickade upp kniven åt er, så att ni kan reda er.
Har ni den? Jag ämnar kapa linan med pennkniven.
Det är bara en av oss som kan bli räddad. Förstår
ni ?»
»Två eller ingen», lydde det barska men ändå
skälvande svaret. »Om ni vill hålla er kvar en
minut...»
»Jag har hållit mig kvar alldeles för länge. Jag
är inte gift. Jag har varken en förtjusande mager
hustru eller ungar eller äppelträd som vänta på
mig. Begriper ni? Seså, laga nu att ni kommar
upp och härifrån!»
»Vänta! För Guds skull, vänta!» ropade Carson.
»Ni kan inte göra det där. Låt mig få försöka rädda
er. Var lugn, gosse lilla. Vi ska hjälpas åt. Ni skall
få se. Jag skall hacka fotfästen så att ni kan lyfta
upp både hästar och vagn.»
Nigger svarade icke. Tyst och långsamt täljde
191
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
