Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Prolog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den arma lefva måste, döden badar
för hennes tysta sorger ingen tröst,
ty sammanvuxet är med tusen trådar
vid dessa späda hennes eget bröst.
Hon dem ej lemna får: i nöd och vaka
hon vanka skall kring deras hufvudgärd;
hon fängslad är — och får ej bojan skaka
om än hon har ett hem vid hemmets härd.
Hvar svalkas hon i sina heta tårar?
Hur tröstas hon af ärans stolta tal?
Hvad akta verldens ärelystna dårar
en enkas jemmer oeh en moders qval?
För ett år sedan! Då hur ymnigt strödde
sitt rika guldregn vårens blida sol!
Än lagens kraft nationens frihet stödde,
än Fredrik satt på Danmarks kungastol.
Väl hördes hotets åska — men i fjerran —
en modig mans uppmärksamhet ej värd,
det lilla Danmarks lif stod än till Herran,
till folkets rätt och kungens goda svärd.
Och nu, hur mörkt, hur allt är annorlunda!
Hvem aktar nu på vårens milda prakt
i skuggan af de onda dar, som stunda,
de blodiga, som man tillryggalagt?
På frodig äng nyss muntra hjordar dröjde,
från fridlyst boning fridfull röken steg,
af lagen trygg än åkermannen plöjde
och sådde väntansfull sin ärfda teg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
