Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
versformen pålägger i allmänhet för många bojor för att
kunna tjena till passande uttryck för kärlekens ömma och
varma känslor, i synnerhet under dess första lidelsefulla
glöd. Den egnar sig bättre åt en sinnrik fantasi, som
spelar med den lugna besinning att den ej försmår
reflexionen. Också, i fall det är verklig kärlek som Petrarca
besjunger (hvilket många på goda skäl betvifla), så är
det endast en försvunnen, endast det lugna, kära,
lekande minnet af en redan utbrunnen låga.
Om Rosenhane kan man antaga med vida större
säkerhet än om Stjernhjelm, att han af linguistiskt intresse
och nit för modersmålet fördes till poetisk produktion.
Hans hufvudsakliga uppgift synes hafva varit att
experimentera med öfvervinnandet af språkets svårigheter. Så
säger han i sitt förutnämnda förord till sin
sonettsamling: «Såsom ett språk beqvämligast kan komma till sitt
fullkomliga bruk igenom rim- eller skaldekonsten, så
lägga sig nu flera deruppå; antingen med löst eller med
bundet sätt blifver allt skrifvet; det förra brukas allmänt,
det sednare (af) skalderna; de äldsta af dem brukade
aldrig rim utan en särdeles lag med ordens ordning och
mått, hvaraf dessa skrifter skulle bestå. Nu aktas
ändeordens likhet allenast. Så i italienska, spanska, franska,
tyska som svenska språken med det bundna sättet att
skrifva, äro språken mera berömda och beprydda än
med det lösa — — —. I första påseendet dömes om
svenskan: det är ett groft, ofatt, oböjligt språk, särdeles
till rimmande; dess infinitiva lyktas intet alla på are,
ere, ire, utan äro nästan terminationes infinitae. Men
härmed är äfven svenskan öfverflödigare för
rim-dikta-rena än något annat språk, som utvisas skall». . . . Dessa
ord kasta tillräcklig belysning öfver arten af
Rosenhanes skaldskap. Hans poesi är i strängaste meniqg en
ordets konst; en uppöfhing till virtuositet i behandling
af språket för den poetiska formens ändamål, hvarvid
det poetiska innehållet förblifver något jemförelsevis un-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
