Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hans bädd en evig snö safirens färger bryter.
Hans halfva-åra-natt af nordens låga skryter.
Hvad tjenar all den glans, när hård och ofruktbar
Naturens fiende han sig förklarat har?
I skuggan han, betäckt af branta klippor, hvilar,
Der mot en hatad verld han hvässer spjut och pilar,
Som Nordan, Köldens son, förtros att sprida ut,
När han i härnad far och hastar sommarns slut.
Hit ilar Nordan opp att nya vapen hämta
Och ger åt hafvets drott ett ögonblick att flämta,
Så långt från Polens krets, som nu han manad är,
Han aldrig har försökt att fängsla Ages hur.
Ej spjutet fyllest gör, han sig till striden väpnar
Med Köldens egen sköld; för den naturen häpnar.
En sten-förvandlings kraft vid honom häftad är,
Som solens eld betar, när hon sig speglar der.
Här dödens bleka hamn ur nattens kula sträfvar
Och mellan Björnens bloss och Nordens flammor sväfvar,
Kring kanten vädren stå med ständigt hvin och tjut
Och hagelskurar strö och pusta dimman ut.
Med denna sköld betäckt ej Nordan längre hvilar,
Kring honom skockar sig en vingad här af ilar,
Som utur Köldens hvalf med spända bågar fly;
Och följa Nordan åt i frostens glindersky.
Re’n inom Polens krets hans styrka frestad blifver:
På gränsen Lappen qväfe af köldens ökta ifver.
Han högst i Norrland käns, der Drifva, Faun och Mjell,
Hans väna systrar, bo i evigt gröna tjell.
Med snön i deras vård de sist hans härar följa,
Och ödelagda fält med vintrens bäddar -hölja.
I sträckan af sin flygt han fängslar haf och land,
På djupet sjöars våg och floden vid sin strand.
Han sig med dödligt våld i skogens rötter tränger,
I jordens djupa sköt han källans ådror stänger,
Naturens stela bröst ger lif och värma opp,
I hjertat anden qväfs och källan i sitt lopp.
Ej solen mäktar mer att blida strålar dela:
Ej vestan mer förmår med lätta vingar spela:
En allmän rysning käns vid Nordans blotta gny:
I nästen luftens här, i kulor djuren fly;
Mot Köldens fina spjut ifrån det fält han härjar,
Den fristad menskan sökt med möda henne bergar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
