Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Uti en stadgad tid af år,
När eftertanken mognad vinner,
Ett föremål min vänskap finner,
Der all sin kraft hon yttra får.
En vän, förnuftig, vis och god,
Hvars klara ljus och fasta mod
Till vishets sanna mål mig leder.
Jag smakar vänskaps ljufva lott,
Och liksom jag den ega fått,
Slår döden all min sällhet neder.
Månn’ det bör namn af lycka få,
Att dessa skatter jag fått ega,
Dem ömma hjertan högt uppväga,
Men sällan detta målet nå?
Nej, lycklig den, som icke vet
Hvad nöje, hvad lycksalighet
Ett ömt och älskadt hjerta känner.
Han saknar ej det ljufva val,
Han undgår ock det bittra qval,
Att mista och begråta vänner.
I början af 1760-talet utflyttade fru Nordenflycht
ånyo på landet, hvars friskare luft hennes sjuklighet
ansågs kräfva. Hon hade för detta ändamål valt en liten
gård eller torp under Skokloster, som hon fick
arrendera på lifstid och som hön kallade Lugnet. Atterbom
beskrifver denna hennes sista bostad i lifvet på följande
sätt: «Från en skogshöjd, hvars grannskap förvarar
spillrorna af en förmodad vikingaborg, skyndar der en liten
å eller större bäck mellan skuggrika alar och hasslar
att söka sjön och kasta sig i det större vattnets sköte.
I ådälden inrättade hon sin boning. Samtida
ögonvittnen prisa smakfullheten af alla dess inre och yttre
anordningar. När den stod färdig, skref hon dessa ord,
som blifvit införda bland hennes visor»:
Långt från den storm, som verlden skakar,
I Lugnet Jag min hydda fäst;.
Med glädjen, som mitt hjerta smakar,
Naturen fägnar der sin gäst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
