Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Till evig tjenst i dygdens lager,
För himmel, kung och fosterland.
Han för sin kung vill gerna våga,
Med nöje, vett och hjeltemod,
Till sista droppan af sitt blod,
Men ej hans dyra öron plåga
Med smickran, dikt och giller-ord:
Ja, fast det skull* hans lycka gälla,
Så kan han ej sin ovän fälla
Med tungans gift i fina ord.
Han vet ej hvad det ar att hafva,
Han aktar lika hot och smek,
Och sjelfva döden som en lek:
Han kan i nåd och onåd sväfva,
Men alltid lika glad och huld;
Mot blixt och dunder från det höga
Han aldrig blinkar med ett öga,
Som ej förblindas kan af gnid.
Hans fosterland kan honom löna
Med orätt, afund och förtret
Och tusen slags otacksamhet,
Men derför ej hans vrede röna:
Som egen vinst ej gör hans flit,
Som lyckan ej hans mod kan föda,
Så kan ej våld hans trohet döda,
Och«intet agg hans rena nit.
Allt hvad han talar, gör och tänker,
Ar alltid utan håg på vinst,
Sitt eget ser han städse minst:
Och när han i sin syssla blänker,
Så är han helt förbytt i dygd:
Han ingen själ i verlden känner,
Han har ej slägt, han har ej vänner,
Han är en främling i sin bygd.
Men dock, han har båd’ slägt och vänner:
Han är den tryckta dygdens far,
Och näpplig han en ovän har, ’ •
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
