Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Se, der odygd har sitt näste,
Hnr en skamlig rädsla bor,
Hur man inom borg och fäste .
Sig med möda säller tror;
Minsta knäpp för thordöns röster
Tar en sådan odygds vän;
Fare dock till vest’ eller öster,
Himlen finnern väl igen.
Den gamla svenska troheten försvunnen.
En högburen himlaprinsessa,
Fru Trohet, begynte på jorden att bo;
Hon lagrade fadgarnes hjessa,
Hon riste sin runa med lefrader blod:
Stod ^grundad som berg uppå fjällar,
Ej rördes af verldsgny och blänkande fjäs,
Helst byggde sitt slott på de hällar,
Som blomprydda stå på de skandiska näs.
Der var hon en rådande drottning
Och styrde båd’ hjerta och tunga och hand;
Der dvaldes ej galla vid honing
Och slekande tunga vid bitande tand;
Gafs hjertat, var hjertat ock gifvet:
Hvar en vid sitt ord var en fastsmidder träl;
Gafs handslag, var det som v or’ skrifvet
Med tusende eder vid lif och vid själ.
Då sof man så trygger i lunden,
Då skulfvo ej hjeltar för höfliga mord;
Den ringe var intet förbunden
Att hålla för fläder de mäktigas ord:
Då fick ej ett glömmande minne
Bli täcke för tröghet och afund och hat;
Då åt ej med räfaktigt sinne
En annan min välmenta beta på fat.
Men flockar af främmande seder
Ha letat sig hamnar i Svitharnas skär;
Ett sällskap är alstradt derneder,
I riket, der Pluto regerande är:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
