- Project Runeberg -  Samlade skrifter / 1. Grunddragen af svenska vitterhetens historia. Del 1. Stjernhjelm - frihetstiden. Akademiska föreläsningar /
376

(1866-1869) [MARC] Author: Bernhard Elis Malmström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Du ömma mensklighet! som följt min ungdoms vår,

Blif i ett hjerta qvar, som var ditt fordna läger,

Att jag med ålderns tyngd dess hårdhet icke får,

Men af min svaghets tid en dyrbar lemning eger.

Kom sanning! staka ut den väg jag ernar gå,

Och med din klarhet fyll hvad jag i känsla mister.

Jag med din yta lekt, låt mig din kärna få,

Min själ en föda gif, som för mitt hjerta brister.

Och du, min skaldemö! dig kallar jag härnäst
Att bli mitt tidsfördrif, men ej min arbetsplåga.

Kom stundom på besök, blif icke hvardagsgäst,

Och gif mig aldrig lust, om du ej ger förmåga.

Bland Gyllenborgs Årstider hafva vi redan gjort
bekantskap med en: Vinterqvädet. Denna sång, äldst
bland sina syskon, är, såsom ofvanför (sid. 350) är nämdt,
diktad under en vinterresa från Stockholm till Skenäs,
under författarens ungdom, och synes äfven bära spår af
en ursprunglig ingifvelse. De öfriga synas mera hafva
tillkommit i uttrycklig afsigt att komplettera cykeln, och
förefalla genom de vidlyftiga naturbeskrifhingarne
temli-gen enformiga, ehuru dessa beskrifningar öfver allt äro
vackra och stilen behagfull. Äfven Vårqvädet säger
författaren sjelf tillhöra sin ungdom. Våren, kärlekens
årstid, återväcker denna känsla i skaldens bröst, och han
helsar bådas återkomst sålunda:

Hvad är, som i mitt sinne väcker
En känsla, den jag nästan glömt?

Månn’ än min ömma ungdom räcker
Och någon sällhet åt mig gömt?

Förgäfves ej’mitt lif försvinner,

Jag än hos mig ett hjerta finner
Och lyckligt åter röras får;

Jag yngre blir än Sjelfva åren,

Jag med naturen delar våren
Vid slutet af min lefnads vår.

Allt älskar; skulle jag allena
Förneka mig det högsta väl,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 14:42:03 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/bemsamlade/1/0387.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free