Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som gör att deras förening är lika naturlig som nödvändig; ingendera är
deremot absolut skapande. — Men der deras samverkan upphör, der
försvinner jemnvigten, der deras samfälta stigande förädling.
«Sådan var händelsen med Tessins och Höpkens tidehvarf. Icke
utgången, lyckad eller misslyckad, bör gälla vid domslutet af stora män.
Sjelfva Napoleon föll för den tid, som han sades hafva skapat: Cato
förföljdes, undertrycktes; Aristides och Marcellus landsförvistes; Caesar
mördades; deras opartiska domare, efterveriden, förblandar icke deras olyckliga
öde med deras sanna ära, deras verkliga storhet. — På denna rättvisa
hafva de att trösta, som ännu strida mot tiderna, som, lika Höpken och
Tessin, velat förädla sig och sina médmenniskor, men misskända, förföljda,
undertryckta, måste ge vika för den motsatta strömmen och kanske
öfver-höljas af den.
«Det finnes vissa förhållanden i lifvet, oemotståndliga, om ej
oförklarliga inverkningar, hvarigenom eller hvaraf mannen tager sin stämpel, sin
bildning, sin mer eller mindre orubbliga karakter. Icke blott uppfostran
och omgifning, men äfven särskilda anlag och enskilda intryck, verka
dertill att hos den ena grundsatserna och lynnet rigtas på det allvarsamma,
bestämda, kraftiga, vågsamma, hvarmed ej sällan förenar sig det
frånstötande, nyckfulla, godtyckliga, då hos den andra med samma uppfostran,
samma omgifning, ofta samma händelser, ehuru med olika intryck deraf,
utbildar sig det angenäma, eftergifvande, lekande, intagande, för
uppoffringar beredvilliga, dock för oförrätter mera ömtåliga.
«Hos den ena röjes en viss stolthet i det yttre, hos den andra i det
inre: den ena visar öppet sitt ridderliga svärd, den andra döljer det i en
lysande mantel; den enas allvar bjuder vördnad, den andras behag fordrar
och vinner kärlek. — Båda hafva dock samma ädla, ej sällan samma
beståndande grundsatser i fråga om det sköna, sanna och rätta, ehuru olika
i sättet att visa, i förmågan att utföra dem, eller i konsten att göra dem
gällande.
«Så var det med riksråderne, grefvarne Höpken och C. G. Tessin: den
enas allvar hade samma ädla syfte, som den andras förekommande artighet:
man kan säga att den ena representerade sin tids romerska, den andra dess
grekiska lynne: båda älskade högst af allt jordiskt sitt republikanska
fädernesland, dess ära och dess lagbundna frihet: båda hade derföre sina strider,
likasom sina segrar, tillika med mångartade förföljelser och
oÖfvervinnerliga motgångar; likväl bar den ena både det goda och onda med mera
stolthet, och yttrade, sitt lynne likmätigt, mera öppet sina missnöjen och sin
misströstan än den andra, som endast tyst och enskildt beklagade — och,
man skulle kunna tillägga, då stundom för mycket jemrade sig. Detta var
dock icke den svages, den otåliges klagan: det var blott den förorättades’
reflexioner, som ovilkorligen inställa sig under sjelfpröfningen utan att
kunna bemärkas af en annan, emedan de icke oroa, och allraminst förmådde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
