Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Romanen Thecla grundar sig på en gammal
kristlig legend.
«Hela Theclas lefverneslopp», säger Mörk i nyss åberopade företal,
«sådant det hos de gamle finnes, sammanfattar i korta ord många ting ock
föreställer stora nnder på en liten tafla. Hennes födelseort var Lykaonien:
ett land uti Asien, som länge sutit i mörkret till dess det himmelska
ljuset blef der genom Paulum upptändt. Af hans mun har Thecla först fattat
trona, och genom hans hand blef hon förd från vidskepelsens bedrägliga
stigar in uppå lifs ens väg. Hvilket inföll under den blodiga förföljelsen, som
Nero uppväckte emot den tillväxande församlingen, hvilken bär sitt namn
af Kristo. Denna storm har nog skakat dess tålamod; men långt ifrån att
upprycka dess tro, har den ännu djupare fäst dess rötter uti hjertat.
Rytande vilddjur, för hvilka hon blifvit kastad, hafva slekt hennes fotter,
giftiga ormar, bland hvilka hon sutit, hafva glömt sin art att’Båra och döda,
brännande lågor, som för henne blifvit upptända, hafva vördat hennes kropp,
inom hvilken Skaparen sjelf med sin nåd bodde. Verlden har uppå henne
täflat med himmelen: den förra att utgjuta sin grymhet och den senare att
nppenbara sin herrliga kraft, till dess hon, efter all förföljelse, stilla
af-somnade uti Seleucia» *).
Hammarsköld klandrar i denna roman den
ständiga jemmern, äfvensom underverken. I afseende på de
senare anmärker dock Atterbom icke utan skäl, att
«dessa dels icke äro så många, dels nödvändigt
sammanhänga med den till grund liggande legenden**). Om
dessa underverk yttrar den fromme Mörk sjelf helt
naift:
»Jag vet att många tvifla på vissheten af de underverk, som om denna
Thecla berättas, och åtager mig alldeles icke den mödan att försvara
sanningen deraf. Den tyngd skulle trycka mina svaga skuldror och kanhända
äfven trötta dem, hvars spår jag följt, om de nu skulle stiga ur sitt
multnade stoft och emot alla inkast försvara hvad de skrifvit. Denna tvisten
skjuter jag med nöje till de lärda, som längre hunnit och dem jag långt
ifrån (på afstånd) vördar. Jag fockar i mitt stoft, der jag tråkar, endast
på sanningen af de sedoläror, som här inblandas och dem jag passat efter
det rättesnöret, som aldrig kan fela» ***).
*) Thecla, I: 4 ff.
**) Siare och Skalder, 2:dra uppl., III: 178.
***) Thecla, I: 7.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
