Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
komlig i sin konst: han anser dem endast såsom vilkor för verkligt
skaldskap) nemligen 1) «Att man visar sitt ämne på vackraste sidan: man bör
utsäga det på ett sätt, som uppväcker läsaren, rörer honom, faller honom
nytt före och tillrycker sig hela hans uppmärksamhet: man bör just icke
derföre vara yr eller obändig: icke flyga för högt, att man förlorar sig i
skyarne, icke för lågt, så att man sprattlar i gyttjan: man bör vara
enfaldig med konst, hög utan uppblåsning, behaglig utan smink; men man bör
säga något särdeles, som vänder på sig allas ögon och öron. — 2) Det
man d^ sagt bör vara sannt: jag menar att tanken icke är falsk, utan
god, ren och vinkelrät, att han håller prof under en god kritik:
angelägnaste egenskapen för en poet är att tänka. Jag skulle råda en yngling,
som har lust till poesien, att läsa Rydelii förnuftsöfningar, innan han
griper till Virgilius, Ovidius, Boileau och Lafontaine etc. Utan ett stadigt
hufvud är honom omöjligt att skrifva en vers som duger: deremot om han
det har, om han väl förstår sig sjelf, om han tydligen vet hvad han vill
säga, faller honom efter någon öfning Alltsammans lätt: orden uppställa
sig liksom af sig Sjelfva och rimmen finna sig utan tvång. — 3) Det man
således med uppväckning och renhet frambragt bör vara välsagdt:
språket bör man vårda: man bör tala god och behaglig svenska: icke ett
onödigt ord, icke en illa vänd mening: utlåtelserna böra naturligen passa sig
efter saken och ega sin rätta vigt: hvarken gemena och nedriga eller
hög-trafvande och konstiga: för all ting inga nysvarfvade och obrukliga ord,
dem ingen utan stor möda förstår. Att man ock vet inskränka sig, taga
blomman eller det bästa af en sak, hålla upp i rättan tid och icke med
ett kärnlöst ordaprång eller envis ransakning intill bottnen göra sin läsare
ledsen. Man bör aldrig vara rädd om en fras, eller hafva vissa lifsord,
dem man för ingen del vill uppoffra. — Då man ^iakttager dessa tre
huf-vud-omständigheter, finner man väl att man icke just i första språnget
löper upp på parnassen: en god vers kostar arbete: derföre bör man gifva
sig tid och aldrig ursäkta sig med skyndsamheten. Med hastverk är
ge-menligen föga bevändt. Man bör låta ligga det man utkastat, öfverse det
då och då, hyfla, fila, stryka ut, sätta till: det är ej nog att ett och
annat ställe är vackert: alltsammans bör vara sig likt och bibehålla sig från
början till slut. Man gör ganska väl att man uppläser det för en vän af
smak, som uppriktigt gifver tillkänna hvar det behöfver ändring; ju mindre
man smickrar sig sjelf, ju mindre man låter smickra sig af andra, ju mer
lyckas verket och ju större blifver hedern» *).
Dessa reglor äro onekligen ganska efterfölj ans värda
och för sin tid ganska insigtsfullt uppställda. Att de
’) Anf. st., 112 ff.
Malmström. I. ^3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
