Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Eriks bror, Håkan, konnngen i Norge, och äfven den namnkunnige
Margareta, Valdemars dotter; men som det blefve svårt att icke gifva denna
prinsessa en fördel af Eriks död, och det vore att kasta en förhatlig dager
öfver en stor furstinna, ja äfven att låta henne dela den fasa, som endast bör
drabba Blanca, så blir det en svår person att föreställa. Likväl vore det
en ntväg att göra henne ädelmodig, i det hon är rörd af Eriks dygder,
Beatrix’ medälskarinna och förkastar alla Blancas förslag att störta hennes
rival och skydda henne. Denna olikhet i karakterer hos Margareta, Blanca
och Beatrix, kunde gifva ett stort intresse åt pjesen. Det är sannt att det
blefve någon likhet i Margaretas karakter med infantinnans i Inez de Castro.
Enda felet med denna rol i den franska pjesen är att den icke föranleder
till någon händelse, och att den är alldeles n&gonting, som icke hörer till
saken. Margaretas rol kunde lätt undvika detta fel. Valdemar den stores
dotter, arfvinge af denna furste, vid Blancas hof kan blifva nyttig för
huf-vudaktion: Blanca kan föredraga sin andra son, Margareta vara utsedd åt
den äldsta sotn älskar Beatrix, och nordens thron sväfva emellan begge
bröderna. Se der grunden och detaljerna att kunna göra en rätt intressant
tragedi.»
Dessa båda plananläggningar intyga ytterligare hvad
jag förut yttrat, att Gustaf III mera ägde sinne för
thea-tern och dess effekter än insigt uti den dramatiska
kompositionen och dess vilkor. Det kan ej undgå den
esthe-tiskt bildade, att ingendera af de två karakterer, som
konungen föreslår till dramatisk behandling, äro
tragiska. Ty den olycka, som den tragiska hjelten ådrager
sig, måste till en viss grad vara sjelfför vållad; den
måste utgöra den nödvändiga, af hjelten så väl som
åskådaren godkända försoningen för ett förut begånget
felsteg, och just detta felsteg skall ligga till grund för det
straff, skall bereda den undergång som slutligen drabbar
den felande. Denna i tragedien nödvändiga skuld har
Gustaf IH hos sina hjeltar icke förutsatt och har ej
heller kunnat göra det utan att våldföra historien. Sena,
skuldfria personligheter åter, hvilka på scenen
underkastas våld, erbjuda ett upprörande skådespel, som gör
ett pinsamt och oesthetiskt intryck. Äfven här lät
konungen förleda sig af sina iranska mönster. I alla hän-
Malmström. 11, ^
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
