Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
å ena sidan en i högsta måtto känsloliflig och
anings-rik föreskådning af den förnyelse, hvartill han ville föra
religion, poesi, sedlighet, samhälle, genom ett djupare
inblickande i naturens innersta och den Guds, hvilken
der uppenbarar sig; å andra sidan en ej blott
ungdomlig utan jättebål sjelfmedvetenhet om stora snillegåfvor
och om en syftning, i hvars ädla sträfvan han fann sig
bland sin samtids svenska vitterhetsmän stå ensam. —
Skulle han ej, sålunda beskaffad, nödvändigt komma att
inför mängdens ögon synas en vidunderlig fantast och
paradox-jägare, ideligen motsägande sig sjelf och andra?
Skulle han ej, understundom, till verkliga fantasterier
förvillas?»*)
Det handlingssätt, hvarigenom Thorild först ådrog
sig Kellgrens ovilja, var af den beskaffenhet att det
svårligen kunde af en man af Kellgrens åsigter och lynne
begripas eller förklaras annat än såsom en nyck, en
excentricitet. Det vittra sällskapet «Utile Dulci», i
hvilket Kellgren var sekreterare och ledande själ, hade
utsatt till prisämne ett poem öfver passionerna. Öfver
detta ämne inlemnade Thorild en täflingsskrift och
erhöll derför år 1782 sällskapets belöning, dock ej den
högsta, utan endast accessit. För öfrigt är sällskapets
utlåtande ganska uppmuntrande’ och borde, såsom man
tyckte, hafva varit smickrande för hvar och en med
mindre sjelfkänsla eller, såsom man sade, sjelfkärlek än
Thorild. Utlåtandet är uppsatt af Kellgren: «Detta
försök af ett nytt slag till drägt och karakter», säger han,
«har förtjent att fästa sällskapets hela uppmärksamhet.
Den djerfva, fast stundom förvillade utflygt, som endast
snillet gifver; en ädel frihet, som dock någon gång torde
bryta till sjelfsvåld: en rik och brinnande bildningskraft,
som likväl ej alltid erkänt förnuftets och smakens
lagliga styrsel, en hög och manlig, ehuru på sina ställen
*) Siare och Skalder, 2:dra uppl., IV: 154 f.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
